danielasliv.blo.gg

Såhär på kvällen när Dari ligger och spelar på telefon med kompisar och jag sitter och äter kvällsmål för mig själv hinner jag fundera och filosofera ihop ett inlägg till bloggen. Så här får ni nu fem lite småknäppa saker om mig som kanske mest tangerar hurudan person jag är att bo med;

 

1. Jag bygger mitt eget "revir". Jag lämnar saker mer eller mindre överallt, eller åtminstone på olika ställen/högar i lägenheten utan att jag ens reflekterar över det något destumer tills Dari säger "Danni, kan du snälla plocka lite undan dina saker?" vilket innebär min i det tillfället stora klädhög bredvid sängen, papper på matbordet som tar upp lite för mycket plats, disken som jag sagt i flera dagars tid att jag ska ta hand om, etc. Vi bor tillsammans i en etta på 35kvadrat så det lilla utrymmet vi har överlopps vill jag alltså fylla. Dari är dock en väldigt pedant person medan jag är lagom tankspridd så vi kompletterar varandra rätt så bra!

 

2. Jag slänger inte halvtomma förpackningar. Dethär kanske är en självklarthet, vad vet jag hur andra gör men jag sparar hellre en mjölktölk där det finns tillräckligt lite mjölk kvar för att räcka till kaffe/té, smörpaket där det finns kvar för max en brödskiva, förpackning där det finns endast en skiva kvar av ost/kalkon, osv. Dari har dessutom oftast en burk "maka-kräm" (i princip nutella men dendär billiga rainbows-varianten som inte har nötter utan det står typ maito-kaakao-levite på den) i skåpet och den får han absolut inte slänga om jag fortfarande kan skrapa ut till ett extremt tunt lager på en halv smörgås............ Annars låter jag den burken vara men just när den är fem före att ta slut så kan jag rädda den för Dari slänger annars eller så dricker han upp den sista mjölken, breder extra mycket smör så paketet blir tomt, tar en extra skiva ost/kalkon för att inte lägga en nästan tom förpackning tillbaka i kylskåpet. 

 

3. MIKRON!! Jag klarar inte av att låta en mikro fortsätta snurra efter att jag är "färdig" med den, dvs. om jag lade på mera tid än vad jag egentligen behövde ha på det jag lade in i mikron och tar ut saken innan tiden har tagit slut. I alla fall vår mikro fortsätter direkt man stänger luckan och jag får smått panik om den gåt igång igen och måste direkt vrida ner klockan istället. (När jag bodde i Nyköping var det en av mina klasskompisar som bodde på samma kollektiv som utnyttjade dethär för hon tyckte det var så förbannat roligt så hon lämnade på mikron varje gång vi åt tillsammans för att jag skulle stiga upp och rusa fram till mikron....)

4. Jag städar och tvättar kläder mest när jag är ensam. Är både jag och Dari hemma så gör jag i princip ingenting om inte han tycker vi ska ha städdag tillsammans och frågar om jag tar köket och wc'n eller vårt vardags-/sovrum, då kan vi köra teamwork men annars, nada. När han är på jobbet och jag egentligen skulle ha en massa annat att göra, jo då kan jag börja diska, tvätta kläder, dammsuga, plocka grejer osv. och då ska det helst vara musik på också, annars låter jag bli.

 

5. Jag är noggrann med läggdagstider! S.g.s. varje kväll försöker jag se till att vi båda går och sover senast 23:00, i alla fall ska det vara släckt i rummet. Sen kan det hända att vi ännu småpratar lite i mörkret om det varit en händelserik dag men ibland kan jag slockna direkt jag lägger huvudet på dynan. Jag är också den som vaknar först av oss alla och väcker resten...... Har varit kvällstrött och morgonpigg redan som liten och vet hur min biologiska klocka går så sen får väl vissa ta konsekvenserna.😉 Dari är självklart raka motsatsen och skulle inte jag vara noga med att gå i säng skulle han lätt kunna hålla sig vaken till tre-fyra och vakna kring tolv.

 

 

 

Jag vill först börja med att påpeka att det här är mina erfarenheter och mina uppfattningar. Jag kan inte lova att det skulle låta likadant om det skulle stå om det på någon annans blogg eftersom dethär är ur min synvinkel som en utomstående som kommit i väldigt nära kontakt med människor från Rumänien.

 

Dracula? Transylvanien, kanske? Tog det slut där? I don't blame you, jag visste inte heller nästan någonting. 

 

Jag har aldrig varit den som åkt till varmare länder för att spendera någon vecka eller flera på turist-ställen, det fanns inte i min värld. Turkiet var det första landet utanför Norden (och Estland) jag åkte till för några somrar sedan och då bodde jag på ett all-inclusive hotell med allt på ett och samma ställe innanför murar så att vi inte skulle ha så mycket med resten av staden att göra. Visst åkte vi en dag till centrum och gick omkring men från det minns jag inte så mycket.

När jag sedan satte mig på planet till Budapest med Dari i augusti 2017 hade jag inga förväntningar. Jag visste inte vad jag kunde räkna med, hur det skulle se ut, nada. Förutom gatuhundarna förstås, de var jag lite förberedd på. Jag hade ätit lite rumänsk mat hos Daris föräldrar men långt ifrån allt. När vi sedan landade i Budapest var det väldigt mörkt så att se omgivningen kunde jag direkt glömma. (Vi flög till Budapest iom. att resan till Daris farföräldrar var beydligt kortare att åka med bil från Budapest än från Bukarest). Följande vecka gick vi omkring och jag fick ta del av en helt annorlunda miljö än den jag var van vid. Det var gamla och väldigt färggranna hus som var byggda tätt intill varandra, grön natur, billiga produkter i mataffärer, billiga frukter(!!!), en del gatuhundar och varma grader. Iom. att vi bodde hos Daris farmor och farfar fick jag verkligen dyka rakt in i vardagen och njuta precis så mycket som jag bara kunde. Det var inget fem-stjärnors hotell, inga uppiffade gator, ingenting som döljdes utan "rått rakt igenom" och jag älskade det. Jag hade Dari konstant vid min sida och bara det var en trygghet i sig.

Att få uppleva det han växt upp i var riktigt häftigt och jag blev gång på gång imponerad över hur fint det var där. Vattnet i åarna var dock inget att skryta med (men det är ju det de är vana vid) eller bergen av plastflaskor på grund av brist på pantsystem (vilket de tydligen fått i vissa butiker nu när vi var där över jul och nyår).

 

 

Skulle jag rekommendera någon att åka dit? Absolut!! Jag har inte varit ens närheten av huvudstaden så den kan jag inte kommentera men att hållas i västra delen av Rumänien kan jag varmt rekommendera.

De kommande delarna har jag inte helt strukturera upp ännu men jag tänker mig något inlägg om människor från Rumänien och hur deras liv kan se ut och ett annat inlägg om hur det är att vara tillsammans med en från Rumänien eftersom det skiljer sig en hel del från mina tidigare förhållanden så det är dem jag kommer att jämföra sinsemellan. Om det dessutom finns något önskemål, någon fråga, fördomar, eller annan kommentar så är det bara att kommentera! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wow, när var jag senast här? Jag fick själv läsa igenom några av mina gamla inlägg för att ta reda på var jag blev senast och tydligen har jag inte hunnit så långt ännu heller med mina tankar fast det kändes som om jag borde sluppit längre. Senast jag skrev något var i december 2017 så sååååå länge sedan var det inte, även om det samtidigt känns som en evighet sen och allt möjligt hänt sedan dess. Har det hänt något? Blev 2018 ett bra år? Och var står jag nu?

 

Det roliga med att reflektera tillbaka var att de inläggen jag tänkte "dethär ska jag skriva om på bloggen den dagen jag börjar blogga igen!" har jag redan skrivit om. De finns redan och tydligen har jag inte släppt dem. De inläggen skulle garanterat se lite annorlunda ut i dagsläget även om innehållet skulle vara samma.

 

Jag har så mycket jag vill skriva om, så många tankar, reaktioner och händelser som skulle förtjäna ett eget inlägg men jag måste börja någonstans, en liten uppdatering på livet kanske?

 

Jag är fortfarande (än så länge) kvar i Vörå och i skolan. Jag började PT-utbildningen för ca. ett år sedan och hänger ännu med på det området, med endast några moduler kvar! Aisha har hunnit fylla ett och jag och Dari har varit tillsammans i lite på två år nu. Vi (/jag) är fullt upp med att planera flytten till Ekenäs (ohyes, du läste rätt) som troligtvis sker redan i Mars-April så arbetsansökningar åker in på löpande band samtidigt som jag konstant kollar på lägenheter, främst i facebook-grupper. Jag är knappt i skolan längre för det visade sig att jag endast har tre ynka kurser kvar(!!!!!!) att närvara på innan jag äntligen får min grundexamen avklarad, och får mössan (och i bästa fall PT-intyget) i maj.

 

 

2019 kommer att bli "mitt år". Året där det på riktigt händer saker. Säger vi inte så varje år? Och varje år händer det saker i alla fall. Nog hände det en hel del under 2018 också, även om jag knappt ens minns något av det året eftersom mitt närminne blivit betydligt sämre än tidigare. 2019 kommer att bli det året jag tar det där stora steget in i vuxenlivet, eller?! Jag syftar på (hoppeligen) fast anställning för både min och Daris del där ingendera är i skolan längre, fast inkomst, träningsglädje däremellan, laga mat däremellan (eftersom jag fortfarande får äta gratis skolmat) ja helt enkelt nöjda med livet. Vi får se sedan hur det blivit om ett halvt år, men för att jag ska känna mig motiverad så behöver jag en bild i huvudet, ett tydligt mål. Ja, det kan jag också flika in innan jag avslutar för ikväll; mitt i dethär livet har jag och Dari äntligen fått tag på nästa uppfödare och hoppeligen har vi en till lurvboll i februari. Det kommer aldrig komma det tillfället när det är "perfekt tid" för det ena och det andra och vi har funderat ett bra tag redan på att skaffa en kompis till Aisha och det känns så rätt, så bra. Nästa söndag kommer vi att åka och kolla på henne, "to be continued........."

 

 

 

 

 

Kul att du kikade in i alla fall, vi hörs snart igen!💗