danielasliv.blo.gg

Evigheter sen senast och efter att jag gjort x-antal försök under dagens gång till ett vettigt inlägg får ni en lista istället! 

 

Dagens humör: Väldigt neutralt. Varit lite trött hela dagen men inte gjort något åt det och humöret har pendlat i en jämn båge

 

Dagens frisyr: Utsläppt. Pannluggen blev finslipad igår så den är med i svängarna!

 

Dagens klädsel: svart linne, svart huppari, svarta träningstights och vita strumpor

 

Dagens tråkigaste: 1. Det är 12 dagar innan jag flyttar härifrån. 2. Mitt nyckelkods-kort till nätbanken har i något tillfälle fått någon sorts vätska och "slipat" bort en tredjedel av just den koden jag behövde för att logga in idag?!?!?!?!? Whyyyyy?!?!?!?

 

Dagens längtan: Även om det är jättetråkigt att jag snart flyttar härifrån har jag den senaste månaden längtat något fruktansvärt till sommarjobbet och att inte behöva anpassa mig efter studiestödet!!!

 

Dagens superlängtan: Att få positivt svar från Norrvalla. Ingen kan förstå hur lycklig jag skulle bli om jag skulle få en studieplats på idrottsledar-linjen och även om flera sagt till mig att de verkligen tror att jag kommer in vågar jag inte ropa hepp ännu.

 

Dagens låt: Jag brukar ofta vara den som börjar lyssna på låtar efter att alla redan lyssnat sönder dem men idag råkade spotify träffa mig rakt i hjärtat med denna låten, som dessutom släppted för bara någon vecka sedan! (sen att den tydligen är theme-song för ett kommande "actionäventyrs-plattformsspel" bryr jag mig inte så väldigt mycket om.... Det är ju låten som det frågades om??)

Jag har förändrats. Jag känner inte ens igen mig själv alla gånger. Jag har aldrig varit den som blivit jätte-arg eller ens haft chansen att/vågat visa att jag är arg. Det har aldrig funnits i min natur. Gråtit, jo visst, men jag har aldrig haft ett hett temperament eller så. Jag har kanske aldrig heller fått visa det pga. diverse orsaker. Sedan jag började studera här i Sverige har det förändrats. Personer i min klass skämtar om att man "inte skall göra finnen arg" och det har triggat igång någonting hos mig som inte funnits förut för ni vet, man vill inte göra någon besviken, eller? 

 

 

Innan jag kom till Sverige hade jag ingen aning om vad ADHD är för något. Nu har jag mera koll på det då flera stycken i min klass har berättat att de har diagnosen. I början var jag orolig för det enda jag visste om det var att man skall vara försiktig. Jag ryggade tillbaka då någon sa "alla i den här klassen har ju ADHD?!". Jag tog det väldigt personligt. Nu vet jag att det inte är så och man ska inte döma andra för de är helt vanliga människor och att det är lätt att få den diagnosen här i Sverige. Men jag tror jag har triggats lite av det när jag märker att andra reagerar väldigt starkt och snabbt på något och blir arga. Jag har blivit likadan. Det svider att skriva detta men ibland kan jag vara riktigt elak och jag hatar det. Det är inte jag och ibland vill jag bara fly härifrån och önska att jag aldrig kommit hit. Jag förstår att det är en mänsklig process men jag tycker själv att det är väldigt jobbigt med dessa kontraster från då och nu. 

 

 

 

Igår testade jag boxning. Jag rent utsagt hatade det. Då blev jag igen samma gamla Daniela som inte vill göra någon illa över huvudtaget. Den Daniela jag alltid är när jag är hemma i Finland eller träffar någon kompis. Jag vill ta hand om andra och se till att de har det bra och jag bryr mig på tok för mycket. Boxningen var allt annat än det. Jag skulle aldrig klara av att vara på en match. Jag stod där bland 3 andra personer med boxningshandskar på händerna och ville bara slänga av dem, skrika rakt ut att detta var det värsta jag någonsin varit med om, gå hem och gråta. Jag fick ingen fysisk käftsmäll men en ordentligt mental. Jag ska skärpa mig och bli mer som den gamla Daniela. Den som alla andra är vana vid, förutom de från min nuvarande klass. Om 12 veckor är jag inte längre kvar här och jag har tid att förändras tillbaka till den jag är van och bekväm med.

Ibland kan jag tycka att det är kul att läsa horoskop. Jag tror inte alltid på dem men när de dyker upp i nyhetsflödet på t.ex. facebook kan jag snabbt klicka in och läsa. Inför mitt februari står det såhär :

 

Vattumannen (21/1–18/2)

Vattumannens känslor ligger alldeles under huden den här perioden. En intensiv Mars och känslig måne skapar spänningar och de påverkar dig mer än vanligt. Kanske dras du in i gräl och meningsskiljaktigheter trots att din sinnesfrid vill ha motsatsen. Ta det varligt i kärlek och undvik att ställa saker på sin spets. Du kan få äta upp det!

Månadens chans: Fysisk styrka.

Månadens utmaning: Känsligheten.

 

 

Det var ju lagom kul att läsa detta, eller? Dock tror jag att det kommer att stämma denna månaden. Jag är normalt en av de mest känsliga människorna jag känner. Lätt till skratt - lätt till gråt sägs det och om det dessutom är såhär mitt februari är så får det väl gå så. Månadens "chans" är intressant då jag idag tänkte gå på HIIT-pass och där om någonstans, behöver man fysisk styrka. Överlag har denna dag varit seg och jag har varit lätt irriterad för minsta lilla sak. Tjohej, here we go!

 

 

 

 

Eftersom jag inte var hemma och fick fira lillajul och skriva julklapps-önskelista i helgen så får jag helt enkelt ta och ladda upp en här i stället, både för mammas och alla andra som vill köpa julklapp åt mig's skull.

 

 

Nu då höstlovet tagit slut har jag kunnat knyta ihop mina tanke-säckar som snurrade omkring varje gång jag var ensam den senaste veckan. Jag har helt glömt bort hur det är att vara ensam med sina tankar. Jag har inte haft tid eller behövt vara ensam på ett bra tag och det var helt ärligt riktigt obehagligt när jag var ensam. Under mina lågstadie- och högstadie-tider spenderade jag mycket tid ensam och trivdes med det. Jag älskade att tänka för mig själv på allt möjligt. Efter det har jag gått i tanke-perioder då jag ibland tänkt väldigt mycket och andra gånger inget över huvud taget. Nu kan jag inte minnas när jag senast suttit och reflekterat så mycket som den senaste veckan. Då jag hade sällskap runt mig kunde jag slappna av och behövde inte fundera. Jag är så otroligt glad att ha fått umgås med bl.a. Emma, Jenkki samt min gudmor som jag inte träffar så ofta, ni är guld värda♥

 

 

 

 

Jag vet själv hur besviken jag kommer vara då jag om något år bläddrar tillbaka för att konstatera att jag var dålig på att skriva här men den smällen får jag ta. På tal om att bläddra tillbaka tänker jag istället bläddra framåt, för att komma till tanken bakom inlägget.

 

 

 

 

 

Redan förra våren sökte jag till x-antal musik-folkhögskolor i Sverige + Norrvalla i Vörå till idrottsledare. Jag missade inträdes-intervjun till Vörå då vi hade gig i Karis samma dag, men kände att då var det menat så detta år (Som jag redan tidigare skrivit tror jag mycket på ödet och antog att det fanns en anledning till att det gick som det gick.). Till nästa år gör jag ett nytt försök, endast till Norrvalla faktiskt. Jag kollade på en musikal-artist linje som ligger i Göteborg men som hade krav att man har gymnasie-betyg. Hoppsan. Ärligt talat ångrar jag ändå inte att jag valt den vägen som jag gjort med att hoppa av gymnasiet och studerat musik istället. Jag tror att det var fel tidpunkt för mig att gå i gymnasiet, och nu efter snart 3 års studier på musik-folkhögskolor kan jag "ta tag i mitt liv" och ge det en ny chans. Som ett andra alternativ skulle jag haft att gå 3 år i musik-gymnasium någonstans i Sverige men det siktar jag inte på som det ser ut nu. Jag har sagt till de jag pratat med att hellre går jag på en idrottslinje för att komma underfund med om det verkligen är musik jag vill hålla på med men ändå studera något helt annat (i det här fallet idrott) i 3 år som jag också brinner för. Om det visar sig efter några år att jag fortfarande vill söka till Musikal-artist finns det ju inget som stoppar mig och jag har ju endast stor nytta i så fall av att ha gått en Idrottsledar-linje.

 

 

 

 

 

Jag vet inte hur jobbigt det var att läsa detta, men detta är vad som just nu snurrar i min skalle. Skrev mest för min egen skull för att kunna blicka tillbaka och se hur jag tänkte då, ifall jag själv skulle glömma.

 

 

1. Jag tror på ödet och att allt "happens for a reason", även om jag inte alltid kommit på anledningen just då.

 

2. Jag kan själv bli obekväm om någon i min närhet är blyg.

 

3. Jag har väldigt svårt att äta frukter eller grönsaker utan att skölja dem med vatten först. Skulle aldrig t.ex. kunna köpa ett äppel från butiken och äta det direkt. Never.

 

4. Jag har lättare att komma överens med mammor än pappor. Det finns undantag men de är väldigt få och kan räknas på en hand. Högst antagligen då jag själv aldrig haft en pappa som jag kan prata om allt med eller göra roliga saker med o. dylikt. Jag har under min uppväxt ibland känt mig smutskastad och blivit så stämplad med "du är inte min riktiga dotter" att det troligen har satt sina spår. Som sagt så finns det ju undantag men de är antingen män som funnits under min uppväxt och brytt sig om mig eller yngre män som jag får ett syster-bror förhållande med där man kan bråka hur mycket som helst, typ. 

 

5. Jag äter hellre samma mat hela veckan som jag själv lagat än köper färdigmat

 

6. Jag äter pizza högst 4ggr/år

 

7. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor. Det känns jobbigt att tänka att studera flera år samma ämne. Hellre skulle jag skaffa kunskap om allt möjligt, t.ex. hur man bygger ett hus, hur det är att vara gymnastiklärare eller dylikt.

 

8. Tidigare hatade jag verkligen att man blev brun under sommaren och att håret blektes. Dock har det nog vänt nu......

 

9. Jag har på senaste tiden blivit bättre på att tänka mera på mig själv och hur jag känner, vilket har haft både positiva och negativa sidor.

 

10. Jag har aldrig varit till något varmare land. De länder jag varit till är Sverige, Danmark och Estland........ Men i mitten av Augusti skall jag faktiskt åka till Turkiet med Joels familj, och det ser jag faktiskt fram emot!!♥

 

Vet ni vad?

Om mindre än 2 veckor är Lärkkulla slut för min del. Helt finito

Om mindre än 3 veckor har jag börjat sommarjobba OCH kommer att spendera x-antal månader med Joel på Åland. Åtminstone över sommaren. Jag behöver inte fundera när och hur jag åker till Sverige eller hur han kommer hit. Jag behöver inte sakna honom. Jag behöver inte hangouta med honom och endast se honom bakom min egen datorskärm. Han kommer inte vara 500 km ifrån mig. Det, om något är en lättnad. I alla fall några månader framöver. Hösten är fortfarande oklar men om vi måste, gör vi det här en gång till. 

Jag minns hur orolig han var innan förra sommaren. Jag sa att vi tar en dag i taget och ser var vi hamnar. Det får bära eller brista. Någonting säger mig nu, snart ett år senare, att vi borde klara av det mesta tillsammans. Först bodde vi i princip i mitt rum konstant under halva terminen av Lärkkulla och efter det har vi bott ifrån varandra. Båda fungerar. Jag tror på det här. Det är något speciellt. Och han gör mig lycklig.

En sak som jag gått och grubblat på den senaste veckan. Jag är inte direkt rädd för något egentligen, men jag har starkt obehag av alkohol-påverkade vuxna. Allt började då jag var liten/ca. 5 år och hade varit på kryssning med familjen och i terminalen i Åbo var det en man i ungefär 30-års åldern som ramlade framför mig framåt över folkmassan i rulltrappan och höll på att strypas då hans skjortkrage fastnade i rulltrappan. Den händelsen är fortfarande tydlig i mitt huvud. Jag hade envisats att åka i rulltrappan just då, även om mor och styvfar gick i vanliga trappan. Hela världen stannade (fast personalen endast stängde rulltrappan) och jag vet inte hur många minuter det gick tills jag hörde att min mamma ropade mitt namn och sa att jag skulle gå upp tillbaka och ta trapporna istället. På vägen hem hade jag ont i magen och grät hela bilfärden. Ett trauma var skapat.

 

Något år går och jag är med familjen på konfirmation i Lahtis. Jag gick med upp till altaret men istället för välsignelsen fick jag nattvardsvin.......... Det var det äckligaste jag någonsin smakat och efter det sa jag att jag aldrig mer skulle dricka alkohol i någon form, under hela mitt liv. Allt gick bra, min egen konfirmation var alkoholfri och aldrig blev jag bjuden till någon hemmafest för att jag antagligen skulle komma ihåg allt det som de andra gjorde då de var fulla.

 

 

Efter att ha börjat Lärkkulla förändrades mitt tankesätt en aning och jag smakade första gången på öl på min 18-årsdag vilket även det var det vidrigaste jag smakat på. Sedan dess kan jag än så länge räkna gångerna på två händer som jag varit alkoholpåverkad. Jag trivs inte med det. Jag gillar inte att vara full och blir mera lättad då någon räknar med mig som kusk under kvällen. Jag tycker inte om sättet min kropp reagerar på alkohol utseende-mässigt och får dåligt samvete dagen efter istället för "krabbis". Dessutom sätter jag hellre pengar på något annat.

 

Jag kan få panik om någon starkt alkohol-påverkad kommer i närheten av mig oberoende om jag känner eller inte. Jag får en otrolig obehaglig känsla direkt någon är ur balans och vinglar lite. En gång skrek jag åt en vän då en person i 60-års åldern pratat med mig att hon inte skulle röra mig. Senast förra helgen fick jag obehag för en person som står väldigt nära mig och klarade inte av att se på denne. Jag får också obehag om någon ens låtsas vara rolig och gör det genom att "leka jättefull". Det här är inget jag själv kan göra något åt och i värsta fall hamnar jag leva med det här obehaget resten av livet.

Du gillar att skratta och skoja. Att få andra att le är viktigt för dig. Du försöker den ljusa sidan i alla situationer.

 

3. Vänlighet

Du är vänlig och generös mot andra, och du är aldrig för upptagen att göra någon en tjänst. Du gläds åt att utföra goda gärningar åt andra människor även om du inte känner dem så väl.

 

4. Ärlighet

Du är en ärlig person, inte bara genom att du talar sanning utan också att du lever ditt liv på ett genuint och autentiskt sätt. Du har båda fötterna på jorden och är opretentiös; du är genuin och äkta.

 

5. Tacksamhet

Du är medveten om de goda saker som händer dig och du tar dem aldrig för givet. Dina vänner och familjemedlemmar vet att du är en tacksam person eftersom du alltid tar dig tid att uttrycka din tacksamhet.

 

6. Omdöme, Kritiskt Tänkande Och Öppenhet

Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är. Du drar inte förhastade slutsatser och förlitar dig enbart på grundliga fakta när du tar dina beslut. Du är kapabel att ändra uppfattning.

 

7. Perspektiv

Även om du själv inte betraktar dig som vis så anser dina vänner dig vara det. De värdesätter ditt perspektiv på saker och ting och vänder sig till dig för råd. Du har ett sätt att betrakta världen på som både du själv och andra tycker är förnuftig.

 

8. Social Intelligens

Du är medveten om andra människors motiv och känslor. Du vet vad du ska göra för att passa in i olika sociala situationer, och hur du ska få andra att känna sig avslappnade.

 

9. Uppskattning Av Skönhet Och Storhet

Du uppmärksammar och uppskattar skönhet, storhet och/eller skicklig prestation inom livets alla områden, från natur och konst till matematik och vetenskap till vardagsupplevelser.

 

10. Tapperhet

Du är en modig person som inte ryggar för hot, utmaningar, svårigheter eller smärta. Du står upp för det som är rätt även om det möter motstånd. Du agerar enligt dina övertygelser.

 

11. Uthållighet

Du arbetar hårt för att avsluta det du påbörjat. Oavsett projekt, så får du det klart i tid. Du blir inte distraherad när du arbetar, och du får tillfredsställelse av att slutföra uppgifter.

 

12. Självbehärskning Och Självkontroll

Du är självmedveten och kan reglera vad du känner och gör. Du är en disciplinerad person. Du har kontroll över dina begär och känslor, inte tvärtom.

 

13. Eftertänksamhet

Du är en varsam person och dina val är väl genomtänkta. Du varken säger eller gör saker som du senare kanske får ångra.

 

14. Hopp

Du förväntar dig det bästa av framtiden och du arbetar för att uppnå det. Du tror att framtiden är något du kan påverka.

 

15. Ledarskap

Du gör bäst ifrån dig vad gäller ledarskapets uppgifter: uppmuntra en grupp att få saker gjorda och bibehåller harmoni inom gruppen genom att få alla känna sig inkluderande. Du gör ett bra arbete genom att organisera aktiviteter och se till att de genomförs.

 

16. Entusiasm

Oavsett vad du gör går du in för det med entusiasm och energi. Du gör aldrig något halvfärdigt eller halvhjärtat. För dig, är livet ett äventyr.

 

17. Förlåtelse

Du förlåter dem som begått oförrätter mot dig. Du ger alltid folk en andra chans. Din vägledande princip är förlåtelse - inte vedergällning.

 

18. Anspråkslöshet Och Ödmjukhet

Du vill inte stå i rampljuset utan föredrar att låta dina prestationer tala för sig själva. Du betraktar inte dig själv som speciell, och andra erkänner och värdesätter din anspråkslöshet.

 

19. Rättvisa

Att behandla alla lika är en av dina fasta principer. Du låter inte dina personliga känslor inverka på beslut om andra människor. Du ger alla en möjlighet.

 

20. Lärande Och Kunskapstörst

Du älskar att lära dig nya saker, antingen i en klass eller på egen hand. Du har alltid älskat skolan, att läsa, besöka museum, var som helst och när som helst det ges en möjlighet till att lära sig.

 

21. Samarbete, Lojalitet Och Laganda

Du utmärker dig som deltagare i en grupp. Du är en lojal och engagerad lagkamrat, du gör alltid din del och du arbetar hårt för din grupps framgång.

 

22. Nyfikenhet

Du är nyfiken på allt. Du ställer alltid frågor och fascineras av alla ämnesområden. Du tycker om att utforska och upptäcka.

 

23. Kreativitet

Att tänka ut nya sätt att genomföra saker och ting på är en del av den du är. Du är aldrig nöjd med att göra saker och ting på ett sedvanligt sätt om det är möjligt att göra det på ett bättre sätt.

 

24. Andlighet, Känsla Av Syfte Och Tro

Du har en stark och uttalad tro på universums högre syfte och mening. Du vet var du passar in i det stora sammanhanget. Dina övertygelser formar dina handlingar och är en källa till tröst för dig.

Jag sitter äntligen påväg till älskade Åland. Iom att jag vägrar ha en hytt och reser så förmånligt som bara möjligt sitter jag just nu i ett café och det kommer ta ungefär 3½h tills vi kommer i land. Tänkte att nu när jag inte har bättre saker för mig kanske jag ska satsa på ett längre och äckligt personligt inlägg.

 

Förra veckan undrade min lärare varför jag varit så bitter under mer eller mindre hela hösten. Jag sade att om jag själv skulle veta skulle jag berätta. Jag tror jag börjar pussla ihop allt och börjar få en klarare bild. Nu går vi några år tillbaka......

 

 

Som de flesta som känner mig vet, är min pappa död sedan många år tillbaka. Jag har aldrig träffat min biologiska farmor iom familjedrama och jag har trott hela tiden att hon varit död då vi inte har pratat om henne med mamma. För något år sedan, på min födelsedag får jag ett samtal från utrikesministeriet. De ringde för att berätta att min farmor dött två dagar tidigare...... Jaha, okej? Hon har levt x-antal år på teneriffa, samtidigt som hon haft en advokat här i Finland som skött om hennes ärenden. De säger att de skickar testamentet till oss och att vi får se vad som händer. Någon vecka efteråt anländer det hem till oss. Jag har nyss kommit hem från skolan och mamma sitter i soffan och har nyligen läst igenom det. Hon säger "Daniela, din farmor var mentalt sjuk och du skall inte ta åt dig av det som står skrivet". Jag börjar läsa..

Det står "Jag anser att Daniela Laurén inte har någon rätt att ärva någonting av mig, iom. att hon inte hört av sig och att jag aldrig fått träffa mitt barnbarn". Det stod också att hon är så otroligt sårad över att hon inte ens fått veta att hennes son dog för flera år sedan. Men hon visste att jag existerade. Allt pga. hennes advokat som höll koll på exakt allting. Jag blev helt paff efteråt. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag hade nyligen i samhällslära lärt mig att barn ärver åtminstone hälften av sina föräldrar om inget annat sägs. Jag var hennes enda kvarlevande släkting. Jag lämnades med miljontals frågor. Skulle jag alls få ärva något? Varför hade hon inte hört av sig? Vad händer nu? Skulle jag vetat att hon ens existerade skulle jag självklart hört av mig. "You don't know what you got until you loose it". Det blev i alla fall så att mamma anlitade en billig advokat som inte gjorde någonting i ungefär ett år. Sa sedan att det är ett för svårt ärende för hans del och vi sökte en ny advokat. Egentligen vet jag inte hur många advokater som haft detta i uppdrag men vi har blivit utan resultat i alla fall. Iom. att vi inte visste hur mycket min farmor ens ägde vågade vi inte anställa en dyr advokat. När jag tog upp detta med min moster för något år sedan ville hon hjälpa till. Hon hjälpte och hjälper fortfarande otroligt mycket och fick fart på ärendet. Vi fick en advokat som verkligen har satt ner sin själ på detta och gjort allt han kunnat.

 

Eftersom min farmor bodde i Spanien var ju hennes testamente också på spanska och det språket förstår varken jag eller mamma men hon har högst antagligen någonting i Spanien också. Den advokaten vi har nu har ingen rätt att kolla upp det så den senaste tiden har jag fått fundera ordentligt på om jag vill sätta mycket pengar på en spansk advokat för att få reda på vad det finns i Spanien.

 

Det är det som har hållit på mer eller mindre under hösten. Jag har varit väldigt stressad över detta och haft svårt att ta ställning till någonting. Jag själv trodde det berodde på att jag var trött på musik men det behöver inte vara fallet. Ovanstående har snurrat runt i mitt huvud i baktankarna hela tiden. Jag har själv blivit rädd för mig själv när jag snäst mot någon i skolan. Det är ju inte sådan som jag är. Jag känner mig förstörd och konstig. Joel har också märkt det i vissa situationer. Från ingenstans blir jag arg på ingenting och börjar gråta och skrika. Mitt i allt är jag glad igen och har inga problem. Den senaste veckan har varit väldigt jobbig, på många plan. Jag har skrivit utkast på bloggen för att jag i slutändan inte tänkte att det är någon idé att publicera det. Jag har funderat i omgångar att bara sluta Lärkkulla och göra något annat istället. Redan det säger att allt inte är som det ska. Att någonting har hänt. Jag har själv skyllt på personkemier hit och dit och att jag tänker för mycket på förra året. Förstås gör jag ju det också.... Men ni kanske förstår pointen. Jag vet ju själv att man inte alltid kan komma överens med människor och det är bara att acceptera det och göra det bästa av situationen.

 

Jag är som jag redan skrivit så otroligt tacksam över detta jullov. Skulle det inte komma nu vet jag inte var jag skulle ha slutat. Nu kan jag sitta ner och fundera ordentligt och i alla fall för en stund lämna bort skolan och fokusera på en sak i taget.

 

Jag känner nu redan att det kommer nog bli den bästa julen någonsin. Jag är på Åland (där jag trivs så otroligt bra), jag kommer bort från den vanliga miljön och jag får umgås med världens härligaste människor och jag är så otroligt tacksam.

 

Nu fick ni en inblick på mitt liv. Det kanske inte är det smartaste att skriva ut detta för allmänheten, men just nu kändes det rätt. Detta är verkligen nästan så privat det kan bli och jag har inte berättat detta åt många personer, men tänkte att det kanske finns någon som skulle förstå mig.

Det är något som saknas i mitt liv för stunden. Motionen möjligtvis. Den där träningstokiga som kanske inte alltid tog hand om sig på bästa sätt men som mådde bra. Även om det inte alltid har varit mitt största intresse blev det nog det för ungefär två år sedan. För lite på ett år sen cyklade jag på en dag 30 km och gick på två gympass. Jag kände mig duktig. Hade inga bekymmer. Sedan kom människor och sa till mig att lugna ner mig. Fortsätter jag så här kan det sluta dåligt. Då hade de antagligen rätt men det finns dagar då jag önskar att jag skulle ha fortsatt, för att se vart jag skulle ha hamnat. Jag minns hur stolt jag var när jag hade gått ner x-antal kilon eller då jag hade slagit min tid på 7,2km med 25min från föregående år. I år har det inte varit på samma sätt. Jag har fått sämre tider och inte tränat lika mycket. Det är synd och det gör ont. Mamma frågade här för någon vecka sedan "var är den tränings-tokiga Daniela?". Jag hade inget svar på det. Sen dess har jag funderat. Jag är nog egentligen en träningsmänniska och mår bra av att röra på mig. Bra att inse det nu när vi går mot kallare tider och isen kommer så småningom. Men jag skall kämpa i alla fall. Kanske jag skaffar gymkort någon månad. Jag säger inte att jag hatar min kropp, det har jag ingen orsak att göra eftersom den har hållit samma vikt i ungefär ett år. Det är ju främst därför som jag inte tränat lika mycket.... Ja, jag kollar min vikt fortfarande. Inte lika mycket dock som jag gjorde för något år sedan. Då kunde jag väga mig 5 gånger på en dag vilket jag håller med om att inte är hälsosamt. Nu gör jag det ungefär en gång var femte vecka. 

 

Jag lever fortfarande med rädslan att gå upp alla de 25 kilona jag gått ner. Jag vägrar gå tillbaka. Aldrig igen. Jag mår så mycket bättre nu och fast jag klagar på min kondition i dagsläget så hade jag ju ännu sämre back in the days.

 

 

Så nu mina vänner, skall jag börja träna igen. Inte vara duktig i en vecka utan längre än så. Nu förstår jag människor som frågade mig hur jag kunde hålla motivationen uppe, det var lättare då än nu. Då tränade jag för att jag verkligen behövde få bort de kilona jag hade extra, nu kan jag träna för att well, känna att jag är duktig, men på ett annat sätt, inte lika övertygande. Men nu ger jag ett till försök. För att det känns bättre.

 

 

 

Något som kanske inte alla vet om mig är att jag älskar att pussla. Ända sedan jag var liten har jag varit snabb på att lägga ihop alla bitar till en stor fin bild och jag har en hel del pussel hemma med allt mellan 500 och 10 000 bitar. Alltid när jag är sjuk hemma så plockar jag fram ett pussel. Dels för att det är lugnande och tiden går fort. 

 

Jag hade inte pusslat på ett tag förrän igår och har nu återfunnit passionen, haha. Jag satt först med Tika och senare på kvällen satt jag där med Jennifer och vi beslöt att det alltid borde finnas ett pussel uppe i galleriet. Det roliga är att vi inte ens vet vems simpson-pussel som ligger uppe på bordet men eftersom det luggit där någon vecka nu och ingen rör det så är det väl fritt fram?

 

Jag tror att jag är fascinerad av att pussla för att man märker att alla bitar har en plats och slutresultatet blir alltid något bra. Jag skulle vilja påstå att hela livet är ett pussel. Det är lite mörkt, lite ljust och lite brokigt för att reflektera livet. Alla dåliga stunder är de mörka bitarna, de bra stunderna står för de ljusa bitarna och de brokiga som man aldrig kan sätta fingret på. Man strävar alltid att hitta rätt bit men fast man inte hittar den man söker just då, hittar man den någon gång senare och allt löser sig. Det är så med livet ibland. Man försöker förstå och hitta anledningen varför saker händer just då, eller hur det händer och oftast får man en logisk förklaring någon gång senare och man förstår. Bitarna faller på plats.

 

Ännu bättre är det ju om man kan pussla tillsammans med någon annan, för att kunna konstatera att hur svårt det än kan vara i början, så kan man ändå bygga upp och växa tillsammans, man kan gå genom vad som helst och ändå fortsätta kämpa. Det är viktigt, det är terapi, och det är hälsosamt.

 

Om jag skulle få välja skulle jag lägga ett pussel på alla cafèer, bibliotek, skolor (för rasterna) bara för att. För att alla kan någon gång behöva pussla och samla tankar och inse att allt inte är omöjligt.

 

Weheartit får stå för några fina pusselbilder denna gång. 

Något som jag tycker om är att fota (you don't say?) men däremot tycker jag inte om att stå framför kameran om inte kameran står på ett stativ. Varför? För jag tycker jag ser misslyckad ut på 99,9% av andras bilder och jag är inte nöjd. Jag får inte en rättvis bild av mig själv. "Spegeln är din värsta fiende", well, sanningen är den att jag vill lita mera på spegeln än på en kamera för enligt kameran kan jag ha många olika sidor medan spegeln håller sig till ett -det jag hoppas att andra ser. Om jag ser ut som på de flesta bilder vill jag nog göra något annat. Varför föddes inte jag som en fotomodell liksom? Det värsta är ju det att jag blir allra fulast på de bilder som skulle kunna bli riktigt lyckade.......

Jag menar, jämför t.ex. dessa två bilder

Sanningen är den att jag är så äckligt realistisk så jag brukar inte ha några framtidsdrömmar/önskningar. Dessutom är jag väldigt spontan och går nu för tiden på magkänsla. Förstås hoppas jag innerligen (och räknar med) att jag har Joel kvar med mig efter ett år, det är min absoluta högsta önskan just nu! Allt annat kommer som det kommer och jag vill inte planera för mycket i fall jag sedan blir besviken. Jag har iofs små drömmar som bubblar upp nu och då men spricker igen av någon anledning.

 

Jag är också en sådan som tar en dag i taget. Jag har ingen klar bild av vad jag vill bli när jag blir stor. På många andra plan är jag (ibland lite för) mogen, men på den fronten är jag nog fortfarande i dagis och dagdrömmer och försöker få inre bilder och idéer för vad jag vill bli när jag blir stor. Jag kanske aldrig får någon riktigt utbildning men vad gör det sålänge jag har pengar, mat, kläder och tak över huvudet? Det kanske också är riktigt kul. 

 

Jag är en "pröva på" människa. Jag har en eller flera gånger "jobbat" som/med:

- gamlingar (vilket jag inte kommer jobba med igen, men bra erfarenhet)

- Kundbetjäning på Matkahuolto vilket jag trivdes bra med

-Ta inträde till futsal-matcher vilket jag också trivs bra med

- En gång i en glasskiosk, också kul!

- Barnvakt, helt okej

- Haft klubbar för barn, också helt okej

- Lägerledare, riktigt skoj!

- Simlärare, som också är riktigt kul.

- musikunderhållning (?) Det är också kul (surprise?!) !

 

Ja, kundbetjäning tycks ju vara min grej, men vi får se. Kanske jag börjar jobba på en butik någonstans och sitter där resten av livet.... Inget mig emot, just nu i alla fall! Något med musik skulle ju också vara helt kul, men jag vet inte vad i så fall... Nå, det klarnar väl kanske någon gång!

 

Ööööh, skratta mer eller mindre dagarna i ända?....... Jag biter inte på naglarna eller något annat som jag kommer på just nu. Att skratta är en vana eftersom jag gör det väldigt ofta, elleeeeer? Men är det en dålig vana? Veet inte...... Svårt. 

 

 

Dag nummer 2 i Tenala simskola är avklarad och jag följer med så gott jag kan samt simmar där mellan varven. Simlärare är nog ett tacksamt jobb iom att;

1. Baaarn!

2. Man blir brun (bränd)

3. Man får bra betalt

 

Ojj herre, jag kan inte ens föreställa mig hur mycket en miljon är. Jag skulle spara ungefär hälften till framtida bruk. Jag skulle köpa en bil, skänka massor med pengar till olika föreningar, köpa ett hus? Skaffa hårförlängningar (haha), måla om mitt rum, shoppa.............. Osv osv

Joel.

 

Igår när jag inte gjorde något på jobbet började jag filosofera angående min framtid. Jobb på viking/silja line ett år efter lärkkulla, idrottsinstruktör efter det? Sverige eller Finland? Får blicka framåt.

 

Idag kollade jag på nyheter på teckenspråk. Jag har alltid varit små-fascinerad av det och skulle väldigt gärna lära mig det, på skoj (man vet ju aldrig när/om man någon gång kommer behöva/ha nytta av det.........) och i en tidning såg jag snabb-kurser i att handleda barn upp till 13-års ålder och en annan kurs för ännu äldre där det också var mycket muskler, träning och kost inblandat. Jag funderade ju för ett tag sedan på fysioterapeut men som med alla andra tankar jag har svalnar det av och tom. glöms bort. Just för stunden skulle jag enkelt hoppa på idrotts-handlednings-kurserna, får se vad jag tänker i slutet av sommaren... Jag är nog en spontan människa, utan tvekan. T.ex. simlärar-utbildningen i våras hoppade jag på ifall jag någon gång skulle ha nytta av det och för att det var intressant. Pang poff och jag har 2 stycken olika simskolor med start nästa vecka. Livet är bra underligt. Och så en passlig "teini-quote" på slutet, haha.... :D

Något jag vill ha mer än nåt annat just nu?

Jag skulle vilja ha ett fungerande system till att börja med, och få veta all information liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiite tidigare än "dagen efter". Jag skulle vilja ha min egen dator att fungera. Jag skulle vilja få bort min huvudvärk som beror på vätskebrist, jag skulle vilja kunna spela gitarr helt felfritt utan större bekymmer och helst skulle jag vilja ha bort min (om man kan kalla det så,) "rädsla" för gamlingar.

 

Tack och godnatt