danielasliv.blo.gg

Jag vill att just du som nu läser reflekterar tillbaka till din skoltid. Fundera, fanns det någon som inte fick vara eller inte var med resten av gänget? Någon som det konstant fanns ett rykte om. Samma kläder hela tiden, smutsigt hår, luktade skumt, annars bara omtalad som "konstig", kanske någon som tyckte om "fel kön" eller som aldrig passade in i mängden utan var alltid utanför på ett eller annat sätt. Antingen flicka eller pojke eller någon som inte ville bli definierad. Kanske personen var knubbigare än de andra, eller mycket smalare, kortare eller längre. Högst antagligen hänger de allra flesta med i vad jag pratar om. Känner du personen än i dag? Hur mår hen? Vad hände sen? 

 

 

 

 

Jag har många gånger försökt reflektera över hur det gick som det gjorde men aldrig kommit fram till något. Redan innan jag kunde gå och prata normalt var det något "speciellt" med mig, min mamma brukar säga att jag var för duktig för min ålder och försökte åldras mycket snabbare än de andra. I dagis definierades jag som alltid glad, fungerade med alla och läste gärna sagor för de andra barnen. Jag fick förfrågan om jag ville börja skolan ett år tidigare men ville själv stanna kvar, hade ändå flera vänner bland min egen grupp. Jag började sedan skolan och då jag gick på årskurs tre började det hända saker. Jag fick bekräftat att jag var laktosintolerant och åkte ofta hem från skolan tidigare för att jag hade ont i magen. Plötsligt var jag inte längre en del av tjej-gänget från klassen och jag fick höra att de tyckte att jag skolkade och var favoritelev. Jag fick ändå hänga kvar ibland och i något tillfälle (dock måste jag betona att mitt minne kan vara diffust, jag minns att sakerna har hänt men inte exakt när) ordnades en tjejkväll hos en av flickorna. Det var kul, vi busringde till killarna i klassen, pratade om vem man var kär i osv. Följande skoldag pratade jag med killarna som vi hade busringt och "avslöjade" att det var vi som ringt. Efter detta var jag utstängd från tjejgänget. Jag umgicks istället med killar från klassen, det gick lika bra.

 

När jag gick på femman eller sexan hade jag skadat benet, hade gips och fick sitta vid ett lägre bord än de andras pulpeter. Jag var plötsligt populär för jag hade kryckor och det var bland det bästa som fanns, att gå med kryckor. Det störde inte mig, det kändes som om jag kunde komma lite tillbaka, ända tills en lärare kom och sade att det är mina kryckor och ingen annan ska använda dem. I något tillfälle efter detta kom en av mina bättre killkompisar till mitt bord och bad mig skriva mitt namn. När jag gjorde det, gick han till hon som mer eller mindre hade mest att säga till om i gänget för att säkerhetsställa att ja, jag skriver likadana A:n som henne, vilket inte var okej. 

 

I ett senare skede fick jag anonyma kommentarer och anonyma meddelanden på bilddagboken.se (i nuläget dayviews) där det stod:

 

 

Morgonen jag fick dethär meddelandet började jag gråta, och raderade meddelandet snabbt, vilket jag kanske inte borde gjort men det är fortfarande printat i mitt minne. Utöver detta var det en helt annan tjej som från ingenstans började berätta att ingen vill umgås med mig för att jag umgås med en av killarna och för att jag alltid har min EIF-rock på. Något jag annat också minns svagt var att när jag en dag var ensam hemma fick meddelanden av 4 tjejer att de kommer hem till mig för att "prata" om jag inte skärper mig, och jag var livrädd.

 

En dag på en rast kom en av flickorna till mig och sa att hon hellre kommer och umgås med mig och jag kände att det fanns ett hopp. "Ledaren" i tjejgänget kom och frågade vad hon håller på med, man kan ju inte umgås med mig. Hon svarade att jag är i alla fall inte lika falsk som de andra i gänget. Hon och jag umgicks sedan väldigt mycket (vilket jag verkligen var tacksam för), tills hon böt skola, och jag blev ensam igen.

 

Efter en gymnastiklektion fick jag min första utskällning någonsin. De andra flickorna hade gått till gymnastikläraren och sagt att jag "aldrig dushar efter lektionen". Medan jag fick höra hur ohygieniskt det är smög de andra flickorna förbi och fnissade. Jag skämdes utan anledning och försökte hålla gråten inombords.

 

 

När jag började högstadiet hade "ledaren" bytt till en annan skola och jag hoppades att allt skulle bli bättre, vilket det inte blev till först. I något tillfälle började lärare ta tag i allt det som hänt gällande min mobbning och utfrysning och jag tyckte det verkligen var jobbigt att gräva upp gamla sår. Jag hamnade gå till kuratorn på skolan, öppnade mig väldigt mycket och sa att hon inte får säga någonting till de andra flickorna, att det inte lönar sig för det kändes just då som om allt var "okej". Jag blev så trött efter att jag varit hos kuratorn så jag for hem. Samma kväll får jag meddelande på msn av en av tjejerna som frågar vad jag egentligen har berättat till kuratorn och varför jag har ljugit. Hon skrev att hon skulle hem till mig med sin pappa om jag inte svarade på hennes fråga.

 

 

Jag böt i något tillfälle parallell-klass och det blev problem igen. Det var ganska ojämn fördelning på flickorna på A och B och det blev orättvist eftersom jag fick byta, och inte en annan. Senare var vi i samma klass och hon som en gång skickat meddelande hade redan bytt skola. Plötsligt var jag för en tid med igen och allt kändes bättre än någonsin. Sedan kom fester och alkohol med i bilden och jag blev inte bjuden. Som den hel-nykterist jag var så ville ingen ha med mig på sina fester och igen blev jag utanför. 

 

 

 

 

Jag har alltid haft pojkvänner som inte varit de "coolaste i klassen". Oftast har de haft jobbigt med skolan och jag har försökt hjälpa dem, vilket resulterat i att jag blivit stämplad av människor jag aldrig ens träffat. Ett av mina ex berättade att en av de populäraste killarna i hans klass kommit fram till honom och frågat hur han kunde vara tillsammans med mig, jag var ju ful och äcklig. Jag hade aldrig ens sett denna personen och det kändes som om alla hade hört något om mig, oftast negativt. 

 

 

Efter högstadiet hoppades jag på att komma in till gymnasiet, dit hade jag velat ända sedan jag var liten. När jag fick bekräftat att det fanns en plats för mig blev jag verkligen lycklig, ända tills jag såg vilka andra som också skulle börja första året. Jag frös till. Av ungefär 70 namn som stod på nätet var det 5 namn jag aldrig hört. Vad skulle jag få för nystart egentligen? Jag ville bara bort och det kändes genast jobbigt att börja skolan igen. 

Det gick dåligt i skolan även om jag alltid hade någon att umgås med i skolan, jag fick sämre betyg och klarade inte av det. Istället började jag spendera tid på gymmet och gruppträningar, det blev min flykt från vardagen. Jag kunde fara på tre olika jumppor på en dag eller t.o.m. två gånger till gymmet. Det var ju inte som om jag hade någon att umgås med på fritiden. I och med att jag började gå ner i vikt började människor som knappt ens hälsat på mig tidigare komma fram till mig och säga hur duktig, snygg och stark jag är. Jag förstod ingenting. Är det så här som jag kommer att få vänner? 

 

 

 

Jag tog vad jag trodde skulle bli ett mellanår för att studera musik, i Karis. Jag kände att jag hittat hem, jag trivdes. Det fanns inga förutfattade meningar och allt kändes bra. Jag bestämde för att stanna ett år till och meddelade gymnasiet att jag säger upp min studieplats. Andra året gick inte lika bra pga. personkemin i gruppen och jag blev utsatt igen. Jag fick höra mitt i allt i matsalen att han inte tyckte det var konstigt att jag blivit mobbad efter hur jag beter mig (även om det hela sist och slutligen var ett missförstånd, oavsett använde han väldigt vulgära ord som jag väljer att inte skriva på min blogg).

 

 

Jag klarade mig ändå någorlunda det året och försökte att inte fokusera på det negativa. Jag tog sedan mitt pick och pack och for till Sverige där jag verkligen trivdes, och känner att jag i något tillfälle kommer återvända.

 

 

 

Det här blev ett väldigt långt inlägg och jag har funderat mycket från och till om jag alls ska trycka på publicera. Jag har öppnat mig mer än någonsin och i denna text finns mycket som inte ens min mamma visste om. Men ändå kommer jag att publicera, varför? Det är inte ett tyck-synd-om-mig-inlägg utan en ögonöppnare för många. Jag väljer att vara glad för jag vet hur det är att må dåligt. Det här är inget jag är ensam om, det är något som konstant händer kring oss. Det är här som lucia-insamlingen kommer in! För barn och familjer som har det svårt och som behöver en avlastning i vardagen. Musiken och våra hundar har hjälpt mig men det finns många andra olika sätt.

 

 

I ett annat inlägg kommer jag att ta upp hur jag har känt att ovanstående har påverkat mig som person.