Ett textmeddelande.
"Det skulle ju vara illa att tappa kontakten helt."
Idag fick jag de orden i ett textmeddelande av en av mina vänner som jag känt ända sedan hon föddes. Jag har inte alltid behandlat henne som jag borde ha gjort och ibland lämnat henne på sidan. När jag fick dendär meningen kändes det litet som ett piskrapp, men jag fick upp ögonen. Jag betyder någonting för någon, och någon vill verkligen hålla i vår vänskap. På riktigt. Jag har kanske tagit henne för givet i och med att våra mammor alltid har varit vänner så det har alltid varit så att vi har träffats när de har träffats. Någon enstaka gång har jag sovit övernatt hos henne men inte något destumer. Vi har delat skratt och vi har varit arga på varandra. I dagklubben vi gick i tog jag henne någon gång i handen för att hon inte vågade gå själv. Vi gick tillsammans.
Jag har aldrig känt mig på det sättet särskilt betydelsefull för någon. På lågstadiet var jag mest ensam för att jag var en lögnare, kunde aldrig hålla hemligheter och hade smutsigt hår. Jag lärde mig att ingen vill umgås med mig och blev van vid att vara ensam. Jag var utfryst. Jag hade inga vänner jag kunde skämta och skratta med, ingen jag kunde ha flick-kvällar med och prata om allt möjligt. Jag hade en annan vän som jag också känt hela livet som jag berättade mer eller mindre allt för, på vägen till och från skolan. I skolan umgicks vi inte, för man skulle inte umgås med såna som inte var normala. Jag fick skit för saker jag gjorde, och inte gjorde. Ingen förstod hur dåligt jag egentligen mådde, inte jag heller, för jag tänkte att det var meningen att det skulle vara såhär, att jag inte får ha vänner.
Idag är jag en av de positivaste människorna men jag har svårt att hålla kontakt med andra människor, om inte de har kontakt själva. Jag vill inte peka ut någon för jag är ju inte bättre själv heller. Nu efter att jag kommit till Lärkkulla har jag märkt hur mycket jag betyder för de jag tyckte mycket om och umgicks med i gymnasiet. Någon enstaka har sagt något om att de saknar mig, men ingen har frågat om vi kan träffas. Det känns inget vidare, det gör det verkligen inte men jag kan ju inte skylla på någon annan heller. Då jag möter någon på gatan verkar allt precis som förr och man säger det där vanliga "vi borde träffas snart igen". Jaha, joo, visst, säkert, det har du rätt i! Vänner som bor längre i från mig har jag lättare för att hålla kontakten med, t.ex. Emma som bor 500km ifrån mig som jag varit bästis med i sex år. Och Rebecka som nyligen flyttade till Vasa har jag pratat mera med nu.
Ibland vill jag styra tankarna på människor och önskar att de skulle höra av sig. När de inte gör det tänker jag att varför skall dom ta kontakt med mig? Om dom inte tar kontakt betyder det att de inte har något behov av att träffa mig och då borde inte jag heller störa för jag klarar mig nog utan dom också.
Här på Lärkkulla har jag nog träffat några av de härligaste människor som finns på den här jorden skulle jag våga påstå och jag hoppas att vi verkligen håller kontakten efter Lärkkulla också. Vi bor vägg i vägg med varandra, som en stor familj där det är svårt att ha eget privatliv (på ett bra sätt), där vi kan knacka på om vi vill prata eller hållas på våra egna rum om vi känner att det behövs. Det är verkligen behändigt!
Tillbaka till början. Jag skall efter det här inte ta andra för givet och bry mig mera om henne som skickade textmeddelandet. Vi skall fara tillsammans och bowla på söndag och det ser jag verkligen fram emot!! Tack Malin♥
Avslutar med en bild på oss två när vi var ganska små.
