danielasliv.blo.gg

Oj oj oj, nu har här ekat rätt så tomt i nästan två och en halv månad?! Vart for tiden?!

 

 

Vi har flyttat och landat på enligt mig bästa möjliga sätt. Vi har båda fått varsitt jobb, hundarna trivs bra och livet känns ganska under kontroll! Jag har fått dra vattengymnastik här i Ekenäs också, fått hösten jobb-säkrad; jag kommer dra vattenjumppor, simskolor, träning för barn och hoppeligen också lite utomhusträning för vuxna, HUR BRA?!?! Precis såhär som jag önskade. Och innan dess jobbar jag som assistent och under sommaren som servitör på Pub niska här i Ekenäs så lagom med variation borde jag ju nog kunna få!

 

 

Och även fast livet annars är så härligt och underbart så skjuter jag fortfarande på mina sista skolarbeten, helt i onödan. Jag skulle egentligen ha all tid i världen att få dem undanstökade men nej, där blir de ännu och hänga, varför ska människan ens vara konstruerad på det sättet?? Eller så är det bara jag. Jag borde hitta en häst att rida på (en av skoluppgifterna), skriva träningsanalyser på tre olika sorters idrott och göra analys på kroppssammansättningar men naaaa, det lockar bara inte. Inte ännu i alla fall. Och så har jag sista proven i PT-utbildningen inom mindre än en månad, skrämmande vad snabbt särskildt denhär våren gått!

 

 

Här emellan har vi hunnit ha en fotografering utomhus med Dari och hundarna eftersom jag (!!!!) vann en facebook-tävling (händer sånt ens? Inte för att jag typ någonsin deltar men denhär tävlingen var värt ett försök) och vi är mer än nöjda med bilderna vi fått och ska beställa hem några av bilderna för att kunna hänga på väggarna! Bara kolla på dessa:

 

 

 

Och ja, nu blev det lite flummigt inlägg igen eftersom det hänt så mycket så att skriva en sammanhängande text var inte riktigt min högsta prio men ni får njuta destu mer av bilderna (:

 

 

 

+ Gymmet! Jag har saknat active nästan alla år som jag varit borta därifrån så nu börjar det vara dags för en comeback, även om jag nu och då droppat in där när jag varit i trakterna så har jag och Dari lovat att skaffa gymkort direkt vi flyttat ner! Och överlag, motionsmöjligheterna är bättre, bortsett från om man vill åka in till Vasa.

 

+ Familjen och vänner och allt det innebär. Min familj har ofta farit på födelsedagskalas, familjeträffar, åkt lite längre bort till bekanta för att umgås och så gott som allt det har jag missat de senaste 4-6åren förutom då jag lyckats pricka in passligt för hemfärd. Varje gång mamma skrivit att idag ska de fara hit och igår var de där och nästa helg ska de på besök dit..... har det gjort lite ont i mig ändå, Jag vill också med! Och de få nära vänner jag har befinner sig i södra Finland så hoppeligen kommer allt underlättas när vi bor närmare varandra.

 

+ Mera promenad-alternativ. Vörå är ganska liknande som Tenala där jag växt upp, lite "bakom takana" som man säger och de få motionsrundorna man hittar så nöter man sönder ganska snabbt. Nu kommer vi till Ekenäs där man kan gå precis överallt och längden på rundan kan man välja i det oändliga. Och jag menar, Ramsholmen på våren med alla vitsipporna, när har jag senast fått vara där?!

 

+ Simstränder på sommaren! I Vörå är det ganska svårt att slippa till en badstrand om man inte har bil och egentligen bara skulle vilja få ett kvällsdopp eller annat kul. Den närmaste officiella stranden är kring 15km bort bortsett från en liten pöl där jag och Dari var och simmade i somras och iglar följde med oss hem, no thank you! Nu kommer möjligheten att finnas där man kan "välja och vraka" på simstränder bättre än förr. 

 

+ Flera caféer eller barer eller restauranger eller dylikt. Nu har jag och Dari inte varit ofta på café eller bar eller restaurang för att 1. utbudet i Vörå skulle kunna förbättras ordentligt och 2. Allt finns i Vasa och då behöver vi reservera tid för att fara dit och allt blir bara lite dyrare än att bara promenera till valfritt café.

 

+ Nästa lägenhet! Vår nya lägenhet har jag säkert redan skrivit om men den får en egen punkt i alla fall! Som jag säkert redan skrivit om den så är den en två + kök, 60 kvadrat stor!! Jämfört med vår etta på 36kvadrat med sin lilla kokvrå. Och ja, klart vi skulle kunnat flytta till större här i Vörå också men det kändes som om de pengar vi sparat på att bo i en mindre lägenhet kommer till nytta nu när vi flyttar istället. Nå, två rum och kök OCH balkong, vilken dröm!! Första månaderna kommer det säkert eka relativt mycket tomt i kylskåpet men bara ekonomin kan rulla igång på riktigt blir det garanterat mer hemtrevligt.

 

+ Bättre möjligheter att resa. Nu är inte vi de som reser mest i världen men nu kommer det att bli lättare att bara hoppa på Silja line eller viking line antingen i Åbo eller Helsingfors utan att behöva reservera minst 14-15h för resandet upp och ner! Samma vad gäller flygplats, allt kommer att bli mer lätt-tillgänligt även om vi bara kommer att flyga till Rumänien och tillbaka när det passar i bådas kalendrar men ändå!

 

Tror jag får börja övergå till Vörå-sidan innan inlägget blir för långt....😁

 

 

- Vattenjumpporna!!! Är det något som jag med handen på hjärtat kan säga att jag kommer att sakna är det att dra vattenjumpporna i Norrvallas terapibassäng. Jag kan inte garantera att jag någonsin kommer att dra en till vattenjumppa efter att jag flyttat för det har varit något speciellt på Norrvalla. Optimal bassäng, ljudsystemet som konstant är under kritik men jag har trots allt fått dra med mikrofon (lyx!), möjlighet att röra sig runt bassängen från kanten, samma människor år ut och år in i samma grupper och ja, jag skulle kunna fortsätta på bara denhär punkten resten av dagen men som sagt, dethär kommer jag att sakna som har varit mitt jobb i lite på två års tid. Som tur kommer jag ändå få byta ut mina söndagsjumppor till fotboll(!!!) med hobbydamerna så det väger upp.

 

-Gratis mat under veckodagarna! Som studerande på Norrvalla (till idrottsledare!) får man frukost, lunch och middag helt gratis under veckorna och jag har väldigt lite dåligt att säga om maten iom. att jag är långt ifrån kräsen till mat. På gott och ont är jag den personen som äter för att jag vet att kroppen behöver energi och inte för att maten smakar gudomligt (skulle överleva på en burk konserverade bönor fem gånger om dagen om det skulle behövas).

 

-Samhörigheten. Tro det eller ej men nu när dessa tre år börjar lida mot sitt slut känns det som om jag kommit närmare de andra studeranden mer än någonsin. Iom. att jag och Dari flyttade bort från internatet ett halvt år efter att jag började där så blev vi lite på sidan om och det har haft både för- och nackdelar. Det kändes på något sätt skönt att kunna bo i eget efter att jag levt internatsliv under tre år tidigare och då med såna som antingen varit äldre än mig eller jämngamla. Å andra sidan så blev det mera att jag och Dari var väldigt mycket för oss själva och missade dedär "insidejokes" som alla på internatet hade. Nå, "all good things come to an end".

 

-Läxor, roliga prov och bra vitsord. Jag har lovat mig själv att inte sätta mig i någon "bättre" skolbänk på ett bra tag ("bättre" = allt som är högre än andra stadiet, mera specifik inriktning) för det känns som om jag inte skulle klara av det och att jag i dagsläget inte ens skulle behöva en sådan utbildning. Jag ska leva life helt enkelt, sådär som jag gjort ända sedan jag hoppade av gymnasiet, typ :)))) Istället kommer jag nu att fiska positiv bemärkelse/uppmärksamhet och övrigt, någon annanstans ifrån. Jag kommer att sakna vissa av lärarna som lärt mig något under de senaste åren. 

 

-Min gudmor. Även om vi inte umgåtts lika mycket under dehär tre åren fast vi bott närmare varandra nu än någonsin så kommer jag ändå sakna det. Det var en av anledningarna till varför jag över huvudtaget kom till Vörå, hon fanns här och jag har inte umgåtts med henne lika mycket när jag var yngre. Jag vet var hon finns och jag vet att jag närsomhelst kan ringa, skriva eller komma och hälsa på även om vi bor långt ifrån varandra.

 

-Aishas kompisar. Vi har umgåtts med en annan husky alltid nu och då i ett års tid och för några månader sedan hittade jag en annan "husky-familj" i Vasa som vi sedan dess träffat i hundparker runtom i trakten. Det är något speciellt när hundar får leka med sin egen ras och det har underlättat när man farit till hundparken att det kommer finnas någon där och man kommer inte dit helt ensam. Det är synd att vi måste lämna dem här men jag räknar med att hitta något bra system i Ekenäs och Karis också!

 

-Prisma i Vasa och andra sportbutiker. Det har funnits fördelar med att ändå ha Vasa relativt nära (ca. 30-40min med bil) och ibland fara och "shoppa" till Prisma de dagar som man vill hitta lite större utbud av det ena och det andra och bonus-fantast som jag är så har jag ju skuttat av glädje när vi fått bonus på det vi köpt därifrån (och sålänge jag ännu hade personalrabatt var jag ju överlycklig!). Sportbutiker har också funnits nära till hands, precis som alla klädbutiker. Bor man i Ekenäs får man åka lite längre bort för att komma till motsvarande ställe men klart att vi överlever!

 

 

 

Dethär får räcka för idag, kommer jag på flera saker efterhand får jag väl uppdatera er om det och efter ca. ett halvt år skulle det vara kul att gå igenom denhär listan och se vad som egentligen hände? Allt har ju en framsida och en baksida och jo, nog kommer jag säkert till viss del att sakna Vörå men det mesta kommer garanterat ersättas med motsvarande men det får framtiden förutspå!

 

 

 

 

 

 

Sen senast jag bloggade har jag hunnit bli ett år äldre och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad är 23 ens för ålder?? Det känns som en såndär mitt-i-smeten/mellanmjölks-ålder där man inte riktigt slipper någonstans, lite som 17, helt onödig ålder, eller?

 

Jag tvivlar på att det kommer bli ens lite mer frekventa inlägg så dethär är bara att leva med. Idag har jag mest fyllt i arbetsansökningar till höger och vänster för ännu har varken jag eller Dari fått anställning. Jag har några jobb på lut som bäst så det återstår att se vad som händer, inom en månad borde saker och ting klarna. Vi har sökt till sgs. allt som bara är möjligt med idrottsledar-betyg men vi har lätt kunnat konstatera att det som behövs mest är vårdpersonal och kockar/servitörer och vem är egentligen förvånad? På min utbildning har de försökt tuta i oss att som idrottsledare har du garanterat jobb när du är klar... Säger vem? Och inom vad? Klart att jag både vill och får drömma och ha visioner om vad som på riktigt skulle vara kul att göra och jobba med men det känns som om det får vänta ännu några månader eller år innan jag tar itu med det, för att kunna stabilisera allt i början efter flytten. 

 

Något som jag också funderat över den senaste månaden som jag egentligen inte ens skulle vilja tänka på är människors reaktioner över Daris ansökningar. Vad har människor för åsikter och uppfattningar? Är de dömande eller inte? Vi har endast fått svar från ett ställe av säkert 15 som vi skickat till. Vissa har inte ansökningstiden gått ut på ännu så det är självklart förståeligt men nu pratar vi om ställen som behövt personal akut som inte svarat på mail. Är det för att Dari inte kommer från Finland eller för att han inte kan finska? Eller något helt annat? Jag vill som sagt inte tänka på att människor skulle vara fördomsfulla men det är svårt att undvika, Rumänien har enligt min uppfattning inte ett bra rykte om sig. Men det värsta är att inte ens ge människor en chans. Eller ett svar på mail som i dethär fallet. Det är därför jag väckt upp bloggen till liv, för att informera människor som inte vet för att jag var själv i samma sits. Bara jag fått mer tydlig struktur i uppbyggnad av inläggen så lovar jag att det kommer fler för jag har en hel del information som garanterat är både ny och intressant läsning. 

 

 

Nå, tillbaka till ämnet. Vi har till och med ansökt om kela-stöd ifall saker skiter sig rejält (vilket hoppeligen inte kommer ske men better safe than sorry) så nu känns det som om vi siktat både högt och lågt. Men som sagt, om en månad borde saker vara klarare och i alla fall har flytten redan gått (bara 16 ynka dagar kvar nu!!). 

 

 

 

Tills nästa gång!

Såhär på kvällen när Dari ligger och spelar på telefon med kompisar och jag sitter och äter kvällsmål för mig själv hinner jag fundera och filosofera ihop ett inlägg till bloggen. Så här får ni nu fem lite småknäppa saker om mig som kanske mest tangerar hurudan person jag är att bo med;

 

1. Jag bygger mitt eget "revir". Jag lämnar saker mer eller mindre överallt, eller åtminstone på olika ställen/högar i lägenheten utan att jag ens reflekterar över det något destumer tills Dari säger "Danni, kan du snälla plocka lite undan dina saker?" vilket innebär min i det tillfället stora klädhög bredvid sängen, papper på matbordet som tar upp lite för mycket plats, disken som jag sagt i flera dagars tid att jag ska ta hand om, etc. Vi bor tillsammans i en etta på 35kvadrat så det lilla utrymmet vi har överlopps vill jag alltså fylla. Dari är dock en väldigt pedant person medan jag är lagom tankspridd så vi kompletterar varandra rätt så bra!

 

2. Jag slänger inte halvtomma förpackningar. Dethär kanske är en självklarthet, vad vet jag hur andra gör men jag sparar hellre en mjölktölk där det finns tillräckligt lite mjölk kvar för att räcka till kaffe/té, smörpaket där det finns kvar för max en brödskiva, förpackning där det finns endast en skiva kvar av ost/kalkon, osv. Dari har dessutom oftast en burk "maka-kräm" (i princip nutella men dendär billiga rainbows-varianten som inte har nötter utan det står typ maito-kaakao-levite på den) i skåpet och den får han absolut inte slänga om jag fortfarande kan skrapa ut till ett extremt tunt lager på en halv smörgås............ Annars låter jag den burken vara men just när den är fem före att ta slut så kan jag rädda den för Dari slänger annars eller så dricker han upp den sista mjölken, breder extra mycket smör så paketet blir tomt, tar en extra skiva ost/kalkon för att inte lägga en nästan tom förpackning tillbaka i kylskåpet. 

 

3. MIKRON!! Jag klarar inte av att låta en mikro fortsätta snurra efter att jag är "färdig" med den, dvs. om jag lade på mera tid än vad jag egentligen behövde ha på det jag lade in i mikron och tar ut saken innan tiden har tagit slut. I alla fall vår mikro fortsätter direkt man stänger luckan och jag får smått panik om den gåt igång igen och måste direkt vrida ner klockan istället. (När jag bodde i Nyköping var det en av mina klasskompisar som bodde på samma kollektiv som utnyttjade dethär för hon tyckte det var så förbannat roligt så hon lämnade på mikron varje gång vi åt tillsammans för att jag skulle stiga upp och rusa fram till mikron....)

4. Jag städar och tvättar kläder mest när jag är ensam. Är både jag och Dari hemma så gör jag i princip ingenting om inte han tycker vi ska ha städdag tillsammans och frågar om jag tar köket och wc'n eller vårt vardags-/sovrum, då kan vi köra teamwork men annars, nada. När han är på jobbet och jag egentligen skulle ha en massa annat att göra, jo då kan jag börja diska, tvätta kläder, dammsuga, plocka grejer osv. och då ska det helst vara musik på också, annars låter jag bli.

 

5. Jag är noggrann med läggdagstider! S.g.s. varje kväll försöker jag se till att vi båda går och sover senast 23:00, i alla fall ska det vara släckt i rummet. Sen kan det hända att vi ännu småpratar lite i mörkret om det varit en händelserik dag men ibland kan jag slockna direkt jag lägger huvudet på dynan. Jag är också den som vaknar först av oss alla och väcker resten...... Har varit kvällstrött och morgonpigg redan som liten och vet hur min biologiska klocka går så sen får väl vissa ta konsekvenserna.😉 Dari är självklart raka motsatsen och skulle inte jag vara noga med att gå i säng skulle han lätt kunna hålla sig vaken till tre-fyra och vakna kring tolv.

 

 

 

Jag vill först börja med att påpeka att det här är mina erfarenheter och mina uppfattningar. Jag kan inte lova att det skulle låta likadant om det skulle stå om det på någon annans blogg eftersom dethär är ur min synvinkel som en utomstående som kommit i väldigt nära kontakt med människor från Rumänien.

 

Dracula? Transylvanien, kanske? Tog det slut där? I don't blame you, jag visste inte heller nästan någonting. 

 

Jag har aldrig varit den som åkt till varmare länder för att spendera någon vecka eller flera på turist-ställen, det fanns inte i min värld. Turkiet var det första landet utanför Norden (och Estland) jag åkte till för några somrar sedan och då bodde jag på ett all-inclusive hotell med allt på ett och samma ställe innanför murar så att vi inte skulle ha så mycket med resten av staden att göra. Visst åkte vi en dag till centrum och gick omkring men från det minns jag inte så mycket.

När jag sedan satte mig på planet till Budapest med Dari i augusti 2017 hade jag inga förväntningar. Jag visste inte vad jag kunde räkna med, hur det skulle se ut, nada. Förutom gatuhundarna förstås, de var jag lite förberedd på. Jag hade ätit lite rumänsk mat hos Daris föräldrar men långt ifrån allt. När vi sedan landade i Budapest var det väldigt mörkt så att se omgivningen kunde jag direkt glömma. (Vi flög till Budapest iom. att resan till Daris farföräldrar var beydligt kortare att åka med bil från Budapest än från Bukarest). Följande vecka gick vi omkring och jag fick ta del av en helt annorlunda miljö än den jag var van vid. Det var gamla och väldigt färggranna hus som var byggda tätt intill varandra, grön natur, billiga produkter i mataffärer, billiga frukter(!!!), en del gatuhundar och varma grader. Iom. att vi bodde hos Daris farmor och farfar fick jag verkligen dyka rakt in i vardagen och njuta precis så mycket som jag bara kunde. Det var inget fem-stjärnors hotell, inga uppiffade gator, ingenting som döljdes utan "rått rakt igenom" och jag älskade det. Jag hade Dari konstant vid min sida och bara det var en trygghet i sig.

Att få uppleva det han växt upp i var riktigt häftigt och jag blev gång på gång imponerad över hur fint det var där. Vattnet i åarna var dock inget att skryta med (men det är ju det de är vana vid) eller bergen av plastflaskor på grund av brist på pantsystem (vilket de tydligen fått i vissa butiker nu när vi var där över jul och nyår).

 

 

Skulle jag rekommendera någon att åka dit? Absolut!! Jag har inte varit ens närheten av huvudstaden så den kan jag inte kommentera men att hållas i västra delen av Rumänien kan jag varmt rekommendera.

De kommande delarna har jag inte helt strukturera upp ännu men jag tänker mig något inlägg om människor från Rumänien och hur deras liv kan se ut och ett annat inlägg om hur det är att vara tillsammans med en från Rumänien eftersom det skiljer sig en hel del från mina tidigare förhållanden så det är dem jag kommer att jämföra sinsemellan. Om det dessutom finns något önskemål, någon fråga, fördomar, eller annan kommentar så är det bara att kommentera! 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wow, när var jag senast här? Jag fick själv läsa igenom några av mina gamla inlägg för att ta reda på var jag blev senast och tydligen har jag inte hunnit så långt ännu heller med mina tankar fast det kändes som om jag borde sluppit längre. Senast jag skrev något var i december 2017 så sååååå länge sedan var det inte, även om det samtidigt känns som en evighet sen och allt möjligt hänt sedan dess. Har det hänt något? Blev 2018 ett bra år? Och var står jag nu?

 

Det roliga med att reflektera tillbaka var att de inläggen jag tänkte "dethär ska jag skriva om på bloggen den dagen jag börjar blogga igen!" har jag redan skrivit om. De finns redan och tydligen har jag inte släppt dem. De inläggen skulle garanterat se lite annorlunda ut i dagsläget även om innehållet skulle vara samma.

 

Jag har så mycket jag vill skriva om, så många tankar, reaktioner och händelser som skulle förtjäna ett eget inlägg men jag måste börja någonstans, en liten uppdatering på livet kanske?

 

Jag är fortfarande (än så länge) kvar i Vörå och i skolan. Jag började PT-utbildningen för ca. ett år sedan och hänger ännu med på det området, med endast några moduler kvar! Aisha har hunnit fylla ett och jag och Dari har varit tillsammans i lite på två år nu. Vi (/jag) är fullt upp med att planera flytten till Ekenäs (ohyes, du läste rätt) som troligtvis sker redan i Mars-April så arbetsansökningar åker in på löpande band samtidigt som jag konstant kollar på lägenheter, främst i facebook-grupper. Jag är knappt i skolan längre för det visade sig att jag endast har tre ynka kurser kvar(!!!!!!) att närvara på innan jag äntligen får min grundexamen avklarad, och får mössan (och i bästa fall PT-intyget) i maj.

 

 

2019 kommer att bli "mitt år". Året där det på riktigt händer saker. Säger vi inte så varje år? Och varje år händer det saker i alla fall. Nog hände det en hel del under 2018 också, även om jag knappt ens minns något av det året eftersom mitt närminne blivit betydligt sämre än tidigare. 2019 kommer att bli det året jag tar det där stora steget in i vuxenlivet, eller?! Jag syftar på (hoppeligen) fast anställning för både min och Daris del där ingendera är i skolan längre, fast inkomst, träningsglädje däremellan, laga mat däremellan (eftersom jag fortfarande får äta gratis skolmat) ja helt enkelt nöjda med livet. Vi får se sedan hur det blivit om ett halvt år, men för att jag ska känna mig motiverad så behöver jag en bild i huvudet, ett tydligt mål. Ja, det kan jag också flika in innan jag avslutar för ikväll; mitt i dethär livet har jag och Dari äntligen fått tag på nästa uppfödare och hoppeligen har vi en till lurvboll i februari. Det kommer aldrig komma det tillfället när det är "perfekt tid" för det ena och det andra och vi har funderat ett bra tag redan på att skaffa en kompis till Aisha och det känns så rätt, så bra. Nästa söndag kommer vi att åka och kolla på henne, "to be continued........."

 

 

 

 

 

Kul att du kikade in i alla fall, vi hörs snart igen!💗

Oavsett vad vi gör här i livet, vilka åsikter vi har och vilka val vi gör kommer det alltid finnas åtminstone en person som stör sig på det. Jag är själv en person som försökt passa in så otroligt länge att jag har insett att det kommer aldrig att gå så istället blir jag raka motsatsen. Rebellen som inte är rädd för att ifrågasätta om jag funderar på något eller undrar hur någon tänkt eller planerat något. Jag gör saker som andra inte förstår, sådant som andra kanske hoppas att jag kommer att misslyckas med för att sedan kunna konstatera "vad var det jag sa?".

 

 

Jag kanske inte är stolt över alla val jag gjort men jag är fortfarande bara människa, något jag försöker poängtera varje gång jag får tillfälle. Det är mitt liv och ofta när något är jobbigt brukar jag tänka om detta är något som kommer ha någon betydelse efter hundra år (vilket det oftast inte är) och så känns det lugnare. Jag har gjort konstiga prioriteringar men beroende på hur slutresultatet sett ut har jag ändå lärt mig något av det. Nu är jag bara 21 år gammal och livet kommer garanterat ta ännu fler svängar än vad det hittills gjort, även om det har funnits en hel del redan men det känns ändå som att jag verkligen kan lita på min magkänsla och tro på mig själv.

 

 

Det har ingen skillnad om det handlar om hur en begravning ska se ut, hur en ledd träning ska vara, hurudan jag som person är, hur otroligt stort och fint #dammenbrister blev och är, hur jag uttryckte mig i text där jag skrev att jag var glad över att det inte var någon "blond och blåögd" lucia i år efter att vi fått resultat, det finns alltid någon som stör sig och antagligen uttrycker sig även när en inte borde. Man kan omöjligt få alla nöjda. Min mamma har så många gånger under min uppväxt betonat "man behöver inte vara bästis med alla, det kommer alltid finnas människor man inte kommer lika bra överens med" och det har verkligen format mig som person. 

 

Jag dömer aldrig en människa före jag fått en egen uppfattning. Jag respekterar de som respekterar mig. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Jag har lätt till skratt och lika lätt till gråt. Mina känslor har jag det senaste året verkligen börjat uppskatta efter att jag så många år tryckt ner mig själv för att jag lätt gråter vilket känts jobbigt. Det är inte jobbigt, det är okej, det är en styrka, min styrka.

 

 

 

 

"När man stänger en dörr, öppnas en annan". 

 

 

Lucia är över för min del. Egentligen känner jag mig bara lycklig och fortsätter mitt liv. Jag fick en otroligt dålig start på 2017 och det blev inte bättre iom. min morfars bortgång på våren. Det har varit tufft, kämpigt och ibland har det känts som inget är värt någonting Ändå har jag hållit huvudet högt i hopp om "bättre tider" som jag nu börjat hitta. De senaste månaderna har varit min vändpunkt då jag tagit ett längre kliv för att arbeta med mig själv.

Lucia-kapitlet är avslutat och i samma veva har jag meddelat att jag kommer ta paus på obestämd tid från simlärar-jobbet. Jag vill ta emot 2018 med öppna armar och ny energi samt ta vara på december för att trots allt få ett gott slut.

 

 

I skrivande stund är jag "ledig" från skolan iom. min praktikperiod som jag från tidigare jobbat in. Så jag är hemma, jobbar när det behövs men annars tar jag hand om min Aisha som blir 8 veckor idag, en siberisk husky som verkligen gett mig så mycket glädje även om jag och min pojkvän knappt haft henne en vecka. 

 

 

 

 

 

 

En annan dörr som öppnats är #dammenbrister och även om alla redan skrivit blogginlägg om detta så är det värt att tas upp även på min blogg. Jag har varit rädd för att använda "metoo"-hashtagen för det har känts för nära. Jag har inte vågat dela med mig saker jag varit med om, men läst många andras historier. I onsdags fanns mitt namn med på uppropet och det kändes verkligen stort. T.o.m. lokaltidningen hemifrån ringde mig igår för en liten intervju och självklart ställde jag upp! Artikeln hittas här och jag är så glad att jag fick vara med, även om jag inte sa så mycket och inte sagt tidigare heller. Men jag håller med så många andra om att detta problem, det skall bort. Det är inte okej att så många kvinnor blivit utsatta på sätt eller annat och det är inte okej att män som gjort saker tidigare, fortsätter på samma sätt. 

 

 

Inte bara det att jag har varit i en hel del media på senaste tiden, ikväll kommer dessutom FST filma "De vackraste julsångerna" här i Vörå och konserten kommer både höras på radio (17.12) och synas på TV (26.12) och jag kommer att sjunga solo. 

 

 

 

Jag önskar verkligen en fin december-månad till alla som läst inlägget, tacka för lucia-rösterna och tummarna och så hörs vi i något tillfälle!♥ (Bilderna i inlägget kommer från min instagram @danielaragnell)

 

 

Tack för att ni skrev till mig efter mitt förra inlägg, blev verkligen glad och förvånad över hur många som kikade in hit! Nu när det gått någon vecka sedan det inlägget tänkte jag försöka sammanfatta hurudan jag är som person.

 

 

Beroende på vem man frågar tror jag att det skulle kunna komma vad som helst för svar, utan en gemensam nämnare. Att jag är trevlig, tyst, försiktig, högljudd, pratsam, jobbig, konstig, duktig, glad, sur, ärlig osv. 

 

 

Själv skulle jag inte kunna sammanfatta hurudan jag är eller hur människor i min omgivning upplever mig. Ända sedan lågstadiet har jag vant mig vid att vara själv och ensam, trivts med det. Däremellan har jag givetvis haft kompisar även om det mest varit bland killar, men aldrig dendär riktigt nära "bästisen" som hängt med i flera år och som känner mig utan och innan. 

 

Jag är en person som analyserar och tänker väldigt, väldigt mycket.

 

Jag är en person som gillar att planera, strukturera, ta tag i saker, ordna saker, ta ansvar och samtidigt kan jag vara den som gärna tar emot anvisningar om jag ser att någon annan håller i trådarna. 

 

Jag är en person som kan vara otroligt nära en annan person under en tid och i nästa stund är det antingen jag som drar mig undan eller ser till att den andra gör det. Jag är otroligt rädd för att förlora människor runt mig och kan istället ha en sköld.

 

Jag är en person som kan vara världens ärligaste och stå fast vid min åsikt men fortfarande reflektera över något jag gjort eller sagt i flera timmar efteråt.

 

Jag kan tro på mig själv väldigt mycket och inte alls, i en ordentlig bergochdalbana.

 

Jag tycker det bästa är att jobba med kundservice eller att stå framför människor men jag är väldigt dålig på att bjuda på mig själv, spela teater eller misslyckas framför andra.

 

Jag kan berätta vad som helst om mig själv, men det finns ingen som vet allt om mig, de flesta vet vissa delar.

 

Jag dömer aldrig någon och lyssnar inte på rykten. Om det är någon som vill prata om någon med mig och jag inte känner personen i fråga går informationen lika snabbt ut genom örat som den kom in.

 

Jag tror alltid väldigt gott om andra och blir ofta sårad, gång på gång.

 

Jag kan intala både mig själv och andra att jag inte bryr mig, även om jag bryr mig mer än någonting annat.

 

Jag har väldigt svårt att ge människor en andra chans.

 

Jag är väldigt dålig på att hålla kontakt med människor och kan inte säga att jag lider av det. "Ju mindre människor känner mig, destu bättre" brukar jag säga. Iom. detta har jag väldigt lätt att flytta bort från andra, känner inte att jag är beroende av någon annan och söker konstant efter en "nystart".

 

Jag hatar att tappa kontrollen.

 

Jag reagerar inte på stress när jag är bland människor utan släpper ut stressen när jag är på egen hand.

 

Jag tycker det är jobbigt att prata med psykologer/kuratorer, dels för att förtroendet föll i högstadiet och för att det känns att de hjälper mig endast för att det är deras jobb, inte för att de genuint bryr sig.

 

Jag dricker endast grönt té eller inget té alls.

 

Här fick ni sexton punkter på saker jag konstant reflekterar över och försöker fundera över hur det blivit som det blivit. Sista punkten lade jag dit i brist på annat. Jag är väldigt svår att ha och göra med och jag kräver inte att människor håller sig fast vid mig, är det någon som vill gå så får de göra det. Antagligen kommer jag aldrig komma underfund med mitt garnnystan till hjärna men jag fick det nerskrivet i alla fall, varsågoda!

 

 

 

 

 

 

Jag vill att just du som nu läser reflekterar tillbaka till din skoltid. Fundera, fanns det någon som inte fick vara eller inte var med resten av gänget? Någon som det konstant fanns ett rykte om. Samma kläder hela tiden, smutsigt hår, luktade skumt, annars bara omtalad som "konstig", kanske någon som tyckte om "fel kön" eller som aldrig passade in i mängden utan var alltid utanför på ett eller annat sätt. Antingen flicka eller pojke eller någon som inte ville bli definierad. Kanske personen var knubbigare än de andra, eller mycket smalare, kortare eller längre. Högst antagligen hänger de allra flesta med i vad jag pratar om. Känner du personen än i dag? Hur mår hen? Vad hände sen? 

 

 

 

 

Jag har många gånger försökt reflektera över hur det gick som det gjorde men aldrig kommit fram till något. Redan innan jag kunde gå och prata normalt var det något "speciellt" med mig, min mamma brukar säga att jag var för duktig för min ålder och försökte åldras mycket snabbare än de andra. I dagis definierades jag som alltid glad, fungerade med alla och läste gärna sagor för de andra barnen. Jag fick förfrågan om jag ville börja skolan ett år tidigare men ville själv stanna kvar, hade ändå flera vänner bland min egen grupp. Jag började sedan skolan och då jag gick på årskurs tre började det hända saker. Jag fick bekräftat att jag var laktosintolerant och åkte ofta hem från skolan tidigare för att jag hade ont i magen. Plötsligt var jag inte längre en del av tjej-gänget från klassen och jag fick höra att de tyckte att jag skolkade och var favoritelev. Jag fick ändå hänga kvar ibland och i något tillfälle (dock måste jag betona att mitt minne kan vara diffust, jag minns att sakerna har hänt men inte exakt när) ordnades en tjejkväll hos en av flickorna. Det var kul, vi busringde till killarna i klassen, pratade om vem man var kär i osv. Följande skoldag pratade jag med killarna som vi hade busringt och "avslöjade" att det var vi som ringt. Efter detta var jag utstängd från tjejgänget. Jag umgicks istället med killar från klassen, det gick lika bra.

 

När jag gick på femman eller sexan hade jag skadat benet, hade gips och fick sitta vid ett lägre bord än de andras pulpeter. Jag var plötsligt populär för jag hade kryckor och det var bland det bästa som fanns, att gå med kryckor. Det störde inte mig, det kändes som om jag kunde komma lite tillbaka, ända tills en lärare kom och sade att det är mina kryckor och ingen annan ska använda dem. I något tillfälle efter detta kom en av mina bättre killkompisar till mitt bord och bad mig skriva mitt namn. När jag gjorde det, gick han till hon som mer eller mindre hade mest att säga till om i gänget för att säkerhetsställa att ja, jag skriver likadana A:n som henne, vilket inte var okej. 

 

I ett senare skede fick jag anonyma kommentarer och anonyma meddelanden på bilddagboken.se (i nuläget dayviews) där det stod:

 

 

Morgonen jag fick dethär meddelandet började jag gråta, och raderade meddelandet snabbt, vilket jag kanske inte borde gjort men det är fortfarande printat i mitt minne. Utöver detta var det en helt annan tjej som från ingenstans började berätta att ingen vill umgås med mig för att jag umgås med en av killarna och för att jag alltid har min EIF-rock på. Något jag annat också minns svagt var att när jag en dag var ensam hemma fick meddelanden av 4 tjejer att de kommer hem till mig för att "prata" om jag inte skärper mig, och jag var livrädd.

 

En dag på en rast kom en av flickorna till mig och sa att hon hellre kommer och umgås med mig och jag kände att det fanns ett hopp. "Ledaren" i tjejgänget kom och frågade vad hon håller på med, man kan ju inte umgås med mig. Hon svarade att jag är i alla fall inte lika falsk som de andra i gänget. Hon och jag umgicks sedan väldigt mycket (vilket jag verkligen var tacksam för), tills hon böt skola, och jag blev ensam igen.

 

Efter en gymnastiklektion fick jag min första utskällning någonsin. De andra flickorna hade gått till gymnastikläraren och sagt att jag "aldrig dushar efter lektionen". Medan jag fick höra hur ohygieniskt det är smög de andra flickorna förbi och fnissade. Jag skämdes utan anledning och försökte hålla gråten inombords.

 

 

När jag började högstadiet hade "ledaren" bytt till en annan skola och jag hoppades att allt skulle bli bättre, vilket det inte blev till först. I något tillfälle började lärare ta tag i allt det som hänt gällande min mobbning och utfrysning och jag tyckte det verkligen var jobbigt att gräva upp gamla sår. Jag hamnade gå till kuratorn på skolan, öppnade mig väldigt mycket och sa att hon inte får säga någonting till de andra flickorna, att det inte lönar sig för det kändes just då som om allt var "okej". Jag blev så trött efter att jag varit hos kuratorn så jag for hem. Samma kväll får jag meddelande på msn av en av tjejerna som frågar vad jag egentligen har berättat till kuratorn och varför jag har ljugit. Hon skrev att hon skulle hem till mig med sin pappa om jag inte svarade på hennes fråga.

 

 

Jag böt i något tillfälle parallell-klass och det blev problem igen. Det var ganska ojämn fördelning på flickorna på A och B och det blev orättvist eftersom jag fick byta, och inte en annan. Senare var vi i samma klass och hon som en gång skickat meddelande hade redan bytt skola. Plötsligt var jag för en tid med igen och allt kändes bättre än någonsin. Sedan kom fester och alkohol med i bilden och jag blev inte bjuden. Som den hel-nykterist jag var så ville ingen ha med mig på sina fester och igen blev jag utanför. 

 

 

 

 

Jag har alltid haft pojkvänner som inte varit de "coolaste i klassen". Oftast har de haft jobbigt med skolan och jag har försökt hjälpa dem, vilket resulterat i att jag blivit stämplad av människor jag aldrig ens träffat. Ett av mina ex berättade att en av de populäraste killarna i hans klass kommit fram till honom och frågat hur han kunde vara tillsammans med mig, jag var ju ful och äcklig. Jag hade aldrig ens sett denna personen och det kändes som om alla hade hört något om mig, oftast negativt. 

 

 

Efter högstadiet hoppades jag på att komma in till gymnasiet, dit hade jag velat ända sedan jag var liten. När jag fick bekräftat att det fanns en plats för mig blev jag verkligen lycklig, ända tills jag såg vilka andra som också skulle börja första året. Jag frös till. Av ungefär 70 namn som stod på nätet var det 5 namn jag aldrig hört. Vad skulle jag få för nystart egentligen? Jag ville bara bort och det kändes genast jobbigt att börja skolan igen. 

Det gick dåligt i skolan även om jag alltid hade någon att umgås med i skolan, jag fick sämre betyg och klarade inte av det. Istället började jag spendera tid på gymmet och gruppträningar, det blev min flykt från vardagen. Jag kunde fara på tre olika jumppor på en dag eller t.o.m. två gånger till gymmet. Det var ju inte som om jag hade någon att umgås med på fritiden. I och med att jag började gå ner i vikt började människor som knappt ens hälsat på mig tidigare komma fram till mig och säga hur duktig, snygg och stark jag är. Jag förstod ingenting. Är det så här som jag kommer att få vänner? 

 

 

 

Jag tog vad jag trodde skulle bli ett mellanår för att studera musik, i Karis. Jag kände att jag hittat hem, jag trivdes. Det fanns inga förutfattade meningar och allt kändes bra. Jag bestämde för att stanna ett år till och meddelade gymnasiet att jag säger upp min studieplats. Andra året gick inte lika bra pga. personkemin i gruppen och jag blev utsatt igen. Jag fick höra mitt i allt i matsalen att han inte tyckte det var konstigt att jag blivit mobbad efter hur jag beter mig (även om det hela sist och slutligen var ett missförstånd, oavsett använde han väldigt vulgära ord som jag väljer att inte skriva på min blogg).

 

 

Jag klarade mig ändå någorlunda det året och försökte att inte fokusera på det negativa. Jag tog sedan mitt pick och pack och for till Sverige där jag verkligen trivdes, och känner att jag i något tillfälle kommer återvända.

 

 

 

Det här blev ett väldigt långt inlägg och jag har funderat mycket från och till om jag alls ska trycka på publicera. Jag har öppnat mig mer än någonsin och i denna text finns mycket som inte ens min mamma visste om. Men ändå kommer jag att publicera, varför? Det är inte ett tyck-synd-om-mig-inlägg utan en ögonöppnare för många. Jag väljer att vara glad för jag vet hur det är att må dåligt. Det här är inget jag är ensam om, det är något som konstant händer kring oss. Det är här som lucia-insamlingen kommer in! För barn och familjer som har det svårt och som behöver en avlastning i vardagen. Musiken och våra hundar har hjälpt mig men det finns många andra olika sätt.

 

 

I ett annat inlägg kommer jag att ta upp hur jag har känt att ovanstående har påverkat mig som person.

 

 

Godkväll, här sitter jag nu igen. Videorna där vi sjunger (samt intervju) har kommit upp på hbl.fi idag och jag tänkte dela med några reaktioner som jag hade när jag kollade på min egen video;

 

1. Jag ser döds-seriös ut.

2. Jag låter verkligen supernervös.

3. Men det låter ändå helt okej.

4. Wow, vilken stilbild, och vinkel!

5. Bra att jag ser glad ut på mellan-videon i alla fall!

6. Vad hände med mitt hår som såg bra ut under morgonen?

 

Jaa, detta var väl vad jag direkt reagerade på. Men efter att ha kollat de andras insåg jag att det inte var bara jag som såg allvarlig ut, på gott och ont!

Och här, varsågoda är slutresultatet;

 

Ifall ni vill läsa den tillhörande intervjun som fanns ka ni klicka här (länken öppnas i ett nytt fönster)

 

För att läsa komma till lucia-insamlingen och röstningen (som fungerar antingen via sms, nätbank, eller röstsedlar som man kan få av mig) klickar ni här (där finns också en annan intervju än vad hbl. fi har på sin sida när man klickar på ett av ansiktena!)

 

 

I något kommande inlägg kommer jag skriva mer om själva insamlingen iom. att jag har väldigt mycket tankar kring den. Om just du har någon fråga eller önskemål om inlägg så får du mer än gärna lämna en kommentar!

 

 

Kram

Hej och välkommen (tillbaka) till min blogg!

 

Jag tänkte att jag kunde damma av denna blogg nu när min hjärna har mera tankar än någonsin och så att jag kan blicka tillbaka i något tillfälle. Jag är en av de tio luciakandidaterna som har chans att bli Finlands Lucia 2017. Det är en stor ära och jag har kanske inte insett hur stor grej det verkligen är förrän nu när allt kört igång. 

 

Under hela senaste veckan har jag funderat fram och tillbaka hur jag ska komma tillbaka, hur detta inlägg kommer se ut, vad det kommer att innehålla, vad jag vill få fram med det osv. osv. osv. 

 

 

Jag kan inleda allt med "de tios dag" i Helsingfors. En dag som innehöll intervjuer, fotograferingar, en hel del mat och som på kvällen avrundades med en trollkonstnär och hans show. Dagen gick så otroligt snabbt och det var verkligen kul att lära känna de andra flickorna, känna att vi mera var som ett team som stöttade varandra och inte en drös unga kvinnor som bara ville tävla mot varandra. Det kändes verkligen i kroppen på kvällen att man varit igång hela dagen även om det under dagen kändes "hur lätt som helst", en intressant kombination. 

 

 

Jag känner nu efter de tios dag att oavsett hur det går i slutändan är jag så glad över de tios dag, det behövdes verkligen ett avbrott, lite lyx. Jag fick bo på hotell, jag blev sminkad och fixad (även om det kändes ovant både att bli så upp-passad och att se sig själv med smink), jag fick äta lyxigare mat än vad jag fått på länge och jag var mycket i centrum. Jag har inte ännu sett alla resultat från dagen men jag väntar på spänning.  

Bara jag vet mera kommer jag att lägga upp information om hur man kan stöda lucia-insamlingen och om ni vill rösta så informerar jag er även om det!

 

 

Detta får vara det inledande inlägget, på återseende! ♥

 

Kram

 

 

 

 

Hallå! Tänkte att jag kunde damma av denhär bloggen efter mer än ett halvt års uppehåll, nu när jag äntligen har något "vettigt" att skriva om. 

 

 

De som följt med mig på andra sociala medier vet att jag nuförtiden studerar på Norrvalla och att jag trvis otroligt bra!! Men det kan jag kanske skriva om i ett senare tillfälle.

 

 

Anyway, jag minns förra året att många bloggare var på Norrvallas fitness-event och vad jag har förstått var många nöjda. Detta år har det varit på elevers ansvar att lägga upp affischer angående eventet men vi kanske har varit lite sent ute. Sååå jag tänkte att ifall det finns någon finlandssvensk bloggare som råkat missa att detta är vad som händer inkommande helg så har jag ändå gjort något!

 

Jag ser personligen verkligen fram emot det och i mina studier ingår det att detta år delta i de olika passen så vad är bättre än det?! Dock har jag simskola mellan klockan 9-12 men efter det skall jag försöka vara med på så många pass som möjligt. Är ni påväg och möjligtvis ser mig kan ni väl hojta till?!

 

Här kan ni hitta passen som erbjuds och vilka tider det handlar om!

 

 

 

Och om någon är intresserad så finns även Norrvalla (tillsammans med solvalla) på instagram under namnet "folkhalsan_utbildning" och fr.o.m. idag har vi ett litet projekt som går ut på att en elev från idrottsledar-utbildningen får ta hand om instagramkontot under en vecka och denna veckan är det jag som laddar upp bilder!! (Jag kommer förstås lägga någon "behind the scenes" inför evenemanget!!) Det låter väl bra?!

 

 

 

 

 

 

Jag åkte båt i helgen iom. att jag hade obligatorisk fortbildning för simlärare. Vägen till Åbo var inga problem, endast sömnbrist. Vägen tillbaka var istället lite jobbigare.

 

Jag hade ingen hytt för att det är mycket billigare och lika bra kan jag ju gå på däck när det ändå finns underhållning ombord. Jag kollade på karaoken som jag ibland gör, hur dålig den än är. Jag tom. sjöng en låt. Satte mig tillbaka där jag satt tidigare. Efter det kommer en man fram till mig och sätter sig och börjar prata med mig. Väluppfostrad som jag är, svarar jag artigt och svarar på hans frågor. Han verkar rätt trevlig och jag tycker ju om att lära känna människor, eller i alla fall sitta och diskutera allt möjligt med nya personer. Vi går från karaoken för att leta upp air-hockeyn som han betalar, för jag hade inga kontanter. Efter någon timme börjar han bli lite för på och säger att han skall stiga av med mig på Åland. Jag försöker övertala honom att verkligen inte göra det. Han frågar om han istället kan komma och hälsa på på midsommaren eller att jag skulle komma till honom i Åbo för att hälsa på. Jag, som ibland är lite för snäll ibland för mitt eget bästa säger att jovisst, kanske det (även om jag visste att jag aldrig skulle ha något med denna killen att göra efter att jag stiger av båten). Han frågar om jag kan följa med honom och hämta hans mobil från hans hytt och jag går med. Stannar dock utanför hans hytt och skakar artigt på huvudet när han ber mig följa med in. Han frågar när vi går därifrån varför jag inte följde med in i hytten. Han börjar säga saker som "you have a beautiful shape, has anyone told you that?", "You have a nice smile!" "Do you believe in 'love at first sight', because I think it's happening right now, do you feel it??". Sedan håller han mig om midjan när vi går i korridorerna. Jag blir bara mer och mer äcklad och försöker på ett vänligt sätt säga att jag måste hämta mina väskor från bagage-rummet och han insisterar på att följa med. När vi står vid bagage-rummet frågar han om vi inte kan gå därifrån för att vakterna vägrar gå därifrån och han tror att de står kvar för att de skulle låsa bagage-utrymmet igen. Jag säger efter att vi går mot avstignings-platsen att de stod nog bara kvar för att kolla att han inte gör något mot mig som jag inte är ok med. (Värt att nämna kan ju vara att jag går omkring med en svart "stafettkarnevalen-tshirt", ett par svarta vindbyxor och flip-flops ombord, så min klädsel kan inte påverka detta.)

 

 

 

När jag gick av båten kände jag mig äcklad. Äcklad för att det finns dessa män och äcklad för att jag inte vågar säga ifrån. Även om det inte hände något på det sättet är jag medveten om att det skulle kunnat slutat mycket värre. Det borde ju inte ha någon betydelse att denna mannen var mörkhyad men tyvärr är det oftast de som är de mest obehagliga. Som jag redan skrev i början, är inte alla mörkhyade män som jag har träffat som detta exempel, men till 90% upplever jag det. Det är inte första gången någon stöter på mig men trots att jag mest har dåliga erfarenheter ger jag alltid ny chans gång på gång för ja, jag är väl inte rasist?

Evigheter sen senast och efter att jag gjort x-antal försök under dagens gång till ett vettigt inlägg får ni en lista istället! 

 

Dagens humör: Väldigt neutralt. Varit lite trött hela dagen men inte gjort något åt det och humöret har pendlat i en jämn båge

 

Dagens frisyr: Utsläppt. Pannluggen blev finslipad igår så den är med i svängarna!

 

Dagens klädsel: svart linne, svart huppari, svarta träningstights och vita strumpor

 

Dagens tråkigaste: 1. Det är 12 dagar innan jag flyttar härifrån. 2. Mitt nyckelkods-kort till nätbanken har i något tillfälle fått någon sorts vätska och "slipat" bort en tredjedel av just den koden jag behövde för att logga in idag?!?!?!?!? Whyyyyy?!?!?!?

 

Dagens längtan: Även om det är jättetråkigt att jag snart flyttar härifrån har jag den senaste månaden längtat något fruktansvärt till sommarjobbet och att inte behöva anpassa mig efter studiestödet!!!

 

Dagens superlängtan: Att få positivt svar från Norrvalla. Ingen kan förstå hur lycklig jag skulle bli om jag skulle få en studieplats på idrottsledar-linjen och även om flera sagt till mig att de verkligen tror att jag kommer in vågar jag inte ropa hepp ännu.

 

Dagens låt: Jag brukar ofta vara den som börjar lyssna på låtar efter att alla redan lyssnat sönder dem men idag råkade spotify träffa mig rakt i hjärtat med denna låten, som dessutom släppted för bara någon vecka sedan! (sen att den tydligen är theme-song för ett kommande "actionäventyrs-plattformsspel" bryr jag mig inte så väldigt mycket om.... Det är ju låten som det frågades om??)