danielasliv.blo.gg

Höstlov nummer två har kört igång och jag spenderar min tid i Österbotten. För mig är österbotten ett av de bästa ställen att vara på. Jag har en bästa vän jag alltid kan räkna med, jag har min ena gudmor här och hennes familj, och Rebecka som hör till de finaste människor man kan hitta. Det är 500km hem och jag kan släppa hemmet i söder på ett annat sätt. Att bara packa väskan och hoppa på tåget helt ensam gjorde jag också förra året och det är en otroligt skön känsla. Att möta människor som man inte träffar ofta så man vet att de är glada för att man kommer är guldvärt. Att prata med sin gudmor om så gott som allt som ens egen mamma inte berättar, att prata om hur det var när jag var liten och vad som hände före det och att skratta tillsammans.

Igår såg vi på en video från sista påsken då min pappa levde, farsdagen till ära. Det var första gången jag fick höra hans röst och skratt sen han dog. Något som ändå lite fascinerade mig var att fyra-fem dagar efter att videon var inspelad tog han ett av sina sista andetag. Det måste ha luggit något i det. Därför tror jag ibland på ödet, allt sker med en mening. Det måste ha funnits någon mening med att få en liten del av min pappa innan han dog. Någon måste omedvetet ha vetat att det skulle hända något, och fick honom på filmen.

 

Dock är det så mycket som jag inte förstår, ännu mindre vet. Varför skall man dö som 36-åring? En snygg man som ville alla väl, varför är det de som bryr sig mest om alla andra som tas ifrån oss ? Är det fel att bry sig? Kan man inte ta alla mördare istället? Det är som med Jesus. Han offrade sitt liv för att människorna inte skulle behöva lida ? Min pappa är min Jesus, min hjälte, men varför har livet fortsatt kasta skit på mig? Är det för att utmana mig? Att kolla hur mycket jag tål?

Fast när man ligger i dendär gropen med massa skit så finns det bara en sak i huvudet. Man ska upp därifrån. Man tänker inte på hur man skall upp därifrån, man tänker bara att man SKA upp därifrån. Att leva eller överleva. Därför kan jag aldrig svara på frågan "hur klarade du det?" för jag såg det aldrig på det sättet. Jag såg det bara att jag SKA klara det.  

 

Jag har mycket som jag skulle vilja skriva ännu, men jag vet inte hur jag ska få det formulerat. Jag vill bara säga att jag har det så fruktansvärt bra här uppe och att jag har diskuterat viktiga saker med min gudmor och det betyder massor för mig.