danielasliv.blo.gg

Oftast har jag en känsla på lärkkulla att jag blir bara bättre och säkrare på mig själv med det jag gör, något jag saknade i gymnasiet. I gymnasiet var jag van med käftsmäll efter käftsmäll, oftast i form av dåliga vitsord fast jag trodde det hade gått bra. En av anledningarna till lärkkulla var att få en ordentligare vägg för att vara beredd på smällar, livet går vidare fast man inte kan allt. Igår och idag brast min vägg lite i två olika situationer. Igår hade vi teori. Jag var fem före att ge upp och blev flyförbannad och tårarna brann under ögonlocket. Åt helvete med skalor och f-klavar. Bara jag fick bli lite arg och försöka tänka fick jag ett litet hum om hur det egentligen fungerar och i slutet av lektionen gick jag lättad ut från rummet för att jag äntligen fattade lite mer. Rispan i väggen slätades ut.

Idag på en genomgång funderade vi på extra slagverk i en låt vi höll på med och någon föreslog en tamburin. De andra hade händerna fulla med instrument och höll på med annat så jag skulle försöka. Jag var värdelös, precis så kändes det. Rytmen verkade himla simpel men där fick jag en till käftsmäll. Man ska inte ha för höga förväntningar, fick jag än en gång konstaterat. Jag satte bort tamburinen. Jag gick från övningen riktigt missnöjd med tankar att nu tycker dom nog att jag är en riktig looser, varför skulle de inte ? (VARFÖR SKULLE DOM?!) Efter att jag en stund suttit på rummet och funderat vart jag egentligen hör hemma och dittan och dattan med annat negativt snurrande i huvudet gick jag tillbaka till bandrummet där de andra höll på och spelade för brinnkära livet. De såg så glada ut och min vägg fixades igen. Ingen brydde sig om det som hänt 20 minuter tidigare, ingen såg heller snett på mig för Vem funderar och fokuserar på små detaljer? Ingen annan än jag. Men om ingen annan gör det, varför plågar jag mig själv med att fundera så fruktansvärt mycket på någon liten detalj?! Varför får inte jag vara glad och fortsätta livet normalt utan stora tankar för varje liten sak som inte går som jag vill så att andra måste tro att jag är himla dålig människa för att jag inte kan något lika bra som någon annan? Det är ju inte ens meningen att jag skall vara bra på allt!!!! Det är så fruktansvärt enkelt att skriva det efter att humöret gått upp, men för stunden är det riktigt, riktigt jobbigt och inget kan få en på bättre humör. Fast det lät hur bra som helst utan tamburinen så sved det att jag inte klarade av det. En vacker dag skall jag nog klara av den där rytmen i alla fall, bara jag får öva. Face the problem. Även om jag inte lär mig det så går livet vidare i alla fall. Livet är för kort för att fokusera på negativa saker. Fatta det. Nu ska jag på riktigt skärpa mig och ta emot det här året med öppna armar och bygga upp min sköld. Stay positive & Be strong.