There's more to it than meets the eye
"ja men jag vet ju din bakgrund, att du miste din far när du var liten.... Jag beundrar dig för att du orkat igenom det".
Jag tror inte det har varit det tyngsta. Att gå vidare från det skett, utan det att stå emot när allt annat skriker inombords. Att jag måste ta emot precis allt som sägs emot mig inom husets väggar, utan att få säga något tillbaka. Att få höra att man är värdelös och oförståndig, även om jag inte gjort något fel. Att få skulden för allt, även om jag inte gjort något. Att bara stå där som en svag mur som inte är långt ifrån att brista. Ibland blir det för mycket. Just nu känns det för mycket. Ibland har jag fått fråga mig själv varför jag utsätter mig för detta. Jo, för att jag bryr mig mera om andra än mig själv och hoppas att det någon gång blir bättre. Ibland går det ju faktiskt att hålla en vettig diskussion men plöstligt vänder det om och jag får känna mig som en dålig människa, inte välkommen hem. Jag låtsas som ingenting, för det är bäst så. Alla behöver nödvändigtvis inte veta. Jag vill ju inte besvära någon... Jag har hållit mig stark ett bra tag nu, men just ikväll brast det, till omväxling. Imorgon är en ny dag, Joel kommer och jag kommer att vara på gott humör igen, för att han gör mig glad.
Om just du läste igenom det här inlägget, tack. Jag ber inte om uppmärksamhet eller medlidande, men jag kände för att skriva av mig någonstans, för att det känns bättre efteråt.
Kommentarer
Postat av: annbritt
KRAM. Det blir bättre efter 20 ungefär, och det är kämpigt när man ska bryta sig loss hemifrån. Fortsätt att skriva av dig, det hjälper lite iallafall. Vi gillar dig precis som du är, världens härligaste Daniela!
Postat av: barndomsvän
kämpa!
Trackback
