danielasliv.blo.gg

När jag gick för andra gången ner mot byn idag promenerade en bekant raskt förbi mig. Hon skulle hämta sin son som börjat första klassen men hade startat lite sent "Tiden går så fort" sa hon. "Ja, det gör den" svarade jag tillbaka. Fast när jag började smaka på orden konstaterade jag att tiden går inte alls så fort. Inte för mig. Jag har varit ut och gå med vår hund 4 gånger idag när jag i normala fall går ungefär 1 gång, för att döda tid och få dagen att gå snabbare. 

 

Sedan funderade jag igen. Jo visst, tiden går ju faktiskt snabbt. Jag började fundera när jag själv började första klass, hur spännande allt var. Jag som var galet morgonpigg på den tiden steg upp ungefär 5 på morgonen, klädde på mig, åt frukost, såg lite på barnprogram och klockan 7 när mamma kom ner för trappan satt jag där redo att faramed skolväskan packad, även om bussen inte skulle komma förrän 20 över 8. Jag trodde man gjorde så. Det gjorde man ju inte... När jag äntligen fick gå ut och bussen kom kände man ju sig verkligen liten. Alla högstadie-elever som också åkte i bussen såg ju stora och små-läskiga ut. Jag minns inte hur det var första dagen att åka men under de två åren jag åkte buss kan jag inte räkna alla gånger jag fick stå i busstrappan för att det var så fullt. I klassrummet hade vi egna pulpeter med lock och helst skulle man få ta med "pulpetpapper" så det skulle hållas fint resten av året. Jag tyckte om att vara i skolan för jag hade så lätt. Jag lärde mig läsa och skriva redan som 5-åring och dagistanterna föreslog att jag skulle börja skolan ett år tidigare än vi tänkt. Dock ville jag inte det, så jag gick med min årskull i alla fall.

 

Jag hade alltid bra betyg i lågstadiet men när högstadiet kom såg man fort vilka ämnen jag tyckte om och vilka jag inte tyckte om. Det blev jobbigare. Det att jag var utfryst redan i lågstadiet störde inte mig just då men när högstadiet kom kan det komma någon spegling i bilden. Finska var mitt favoritämne för att well, jag hade lätt för det och ville lära mig ännu mer. Historia kunde slänga sig i väggen. Modersmål tyckte jag också om, även om jag många gånger suckade över att jag inte hade någon aning om vad jag skulle skriva om i uppsatserna. 

I slutet av åttan (?) blev jag otroligt skoltrött. Mina betyg sjönk ännu mer och jag fick gå på olika tester för inlärningssvårigheter. Noll resultat. Just då trivdes jag inte i skolan och det var fem före att jag skulle byta skola helt och hållet, pga. allt drama som snurrade i klassen. Men jag fortsatte i alla fall och på nian gick allt bättre, jag blev mera motiverad. När jag sedan slapp in i gymnasiet hoppade jag av glädje för att dit hade jag alltid velat! Det hörde till. Alla i min släkt har gått i gymnasiet så varför inte jag också? Jag menar, kolla bara på snygga vita mössan! Dock konstaterade jag att det var nog inte så enkelt att få den där mössan jag velat ha ända sen jag var liten. Språken sjönk med flera siffror, historia blev jag flera gånger underkänd i, religion och psykologi gick inte heller vägen. Jag kände mig misslyckad. Jag fick aldrig de resultaten jag ville ha vare sig jag läste eller inte. Det som var lite skrämmande var att jag hade fastnat för matematik och fick goda resultat i det istället. Musik, gymnastik och bildkonst var också "min grej". Det praktiska. Jag har bara fått bita i det sura äpplet och konstatera att jag har inte samma läshuvud som när jag var yngre och verkligen ville läsa hundratals sidor för att ta in all information för att sedan kunna återberätta i skritflig form. Nää, sådant är jag riktigt värdelös på nu för tiden, haha! Men därför passar Lärkkulla perfekt för mig. Mest för att det är praktiskt! Kanske jag efter ett år får tillbaka läshuvudet, vem vet. Det återstår att se, även om jag just nu fruktar för kommande studier med tusentals sidor i böcker.......

 

 

Nää, nu räcker det med text för en månad framåt, haha! Jag går ut och ringer Joel i stället, ha det bra!