danielasliv.blo.gg

Jag sitter äntligen påväg till älskade Åland. Iom att jag vägrar ha en hytt och reser så förmånligt som bara möjligt sitter jag just nu i ett café och det kommer ta ungefär 3½h tills vi kommer i land. Tänkte att nu när jag inte har bättre saker för mig kanske jag ska satsa på ett längre och äckligt personligt inlägg.

 

Förra veckan undrade min lärare varför jag varit så bitter under mer eller mindre hela hösten. Jag sade att om jag själv skulle veta skulle jag berätta. Jag tror jag börjar pussla ihop allt och börjar få en klarare bild. Nu går vi några år tillbaka......

 

 

Som de flesta som känner mig vet, är min pappa död sedan många år tillbaka. Jag har aldrig träffat min biologiska farmor iom familjedrama och jag har trott hela tiden att hon varit död då vi inte har pratat om henne med mamma. För något år sedan, på min födelsedag får jag ett samtal från utrikesministeriet. De ringde för att berätta att min farmor dött två dagar tidigare...... Jaha, okej? Hon har levt x-antal år på teneriffa, samtidigt som hon haft en advokat här i Finland som skött om hennes ärenden. De säger att de skickar testamentet till oss och att vi får se vad som händer. Någon vecka efteråt anländer det hem till oss. Jag har nyss kommit hem från skolan och mamma sitter i soffan och har nyligen läst igenom det. Hon säger "Daniela, din farmor var mentalt sjuk och du skall inte ta åt dig av det som står skrivet". Jag börjar läsa..

Det står "Jag anser att Daniela Laurén inte har någon rätt att ärva någonting av mig, iom. att hon inte hört av sig och att jag aldrig fått träffa mitt barnbarn". Det stod också att hon är så otroligt sårad över att hon inte ens fått veta att hennes son dog för flera år sedan. Men hon visste att jag existerade. Allt pga. hennes advokat som höll koll på exakt allting. Jag blev helt paff efteråt. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag hade nyligen i samhällslära lärt mig att barn ärver åtminstone hälften av sina föräldrar om inget annat sägs. Jag var hennes enda kvarlevande släkting. Jag lämnades med miljontals frågor. Skulle jag alls få ärva något? Varför hade hon inte hört av sig? Vad händer nu? Skulle jag vetat att hon ens existerade skulle jag självklart hört av mig. "You don't know what you got until you loose it". Det blev i alla fall så att mamma anlitade en billig advokat som inte gjorde någonting i ungefär ett år. Sa sedan att det är ett för svårt ärende för hans del och vi sökte en ny advokat. Egentligen vet jag inte hur många advokater som haft detta i uppdrag men vi har blivit utan resultat i alla fall. Iom. att vi inte visste hur mycket min farmor ens ägde vågade vi inte anställa en dyr advokat. När jag tog upp detta med min moster för något år sedan ville hon hjälpa till. Hon hjälpte och hjälper fortfarande otroligt mycket och fick fart på ärendet. Vi fick en advokat som verkligen har satt ner sin själ på detta och gjort allt han kunnat.

 

Eftersom min farmor bodde i Spanien var ju hennes testamente också på spanska och det språket förstår varken jag eller mamma men hon har högst antagligen någonting i Spanien också. Den advokaten vi har nu har ingen rätt att kolla upp det så den senaste tiden har jag fått fundera ordentligt på om jag vill sätta mycket pengar på en spansk advokat för att få reda på vad det finns i Spanien.

 

Det är det som har hållit på mer eller mindre under hösten. Jag har varit väldigt stressad över detta och haft svårt att ta ställning till någonting. Jag själv trodde det berodde på att jag var trött på musik men det behöver inte vara fallet. Ovanstående har snurrat runt i mitt huvud i baktankarna hela tiden. Jag har själv blivit rädd för mig själv när jag snäst mot någon i skolan. Det är ju inte sådan som jag är. Jag känner mig förstörd och konstig. Joel har också märkt det i vissa situationer. Från ingenstans blir jag arg på ingenting och börjar gråta och skrika. Mitt i allt är jag glad igen och har inga problem. Den senaste veckan har varit väldigt jobbig, på många plan. Jag har skrivit utkast på bloggen för att jag i slutändan inte tänkte att det är någon idé att publicera det. Jag har funderat i omgångar att bara sluta Lärkkulla och göra något annat istället. Redan det säger att allt inte är som det ska. Att någonting har hänt. Jag har själv skyllt på personkemier hit och dit och att jag tänker för mycket på förra året. Förstås gör jag ju det också.... Men ni kanske förstår pointen. Jag vet ju själv att man inte alltid kan komma överens med människor och det är bara att acceptera det och göra det bästa av situationen.

 

Jag är som jag redan skrivit så otroligt tacksam över detta jullov. Skulle det inte komma nu vet jag inte var jag skulle ha slutat. Nu kan jag sitta ner och fundera ordentligt och i alla fall för en stund lämna bort skolan och fokusera på en sak i taget.

 

Jag känner nu redan att det kommer nog bli den bästa julen någonsin. Jag är på Åland (där jag trivs så otroligt bra), jag kommer bort från den vanliga miljön och jag får umgås med världens härligaste människor och jag är så otroligt tacksam.

 

Nu fick ni en inblick på mitt liv. Det kanske inte är det smartaste att skriva ut detta för allmänheten, men just nu kändes det rätt. Detta är verkligen nästan så privat det kan bli och jag har inte berättat detta åt många personer, men tänkte att det kanske finns någon som skulle förstå mig.