danielasliv.blo.gg

Idag har det varit besvärligt. Inte annars men har hela dagen gått omkring och funderat på vad jag skulle skriva här åt er. Ilandsproblem nummer 1690. Jag vet inte om jag skall skriva personligt eller så opersonligt som det bara går/ha några punkter med fakta om mig/något dylikt. Fy tusan vad jobbigt.

Något som rört sig i mitt huvud några dagar är hur konstiga vi människor är. Jag råkade se ett program på tv'n där de intervjuade både män och kvinnor med frågan "skulle du lämna din partner om hen gick upp 20kg?". 50% av männen skulle lämna och 56% av kvinnorna, whaaaaat?! Människor, hej hallå?! Om man älskar någon så är det väl inte för hur hen ser ut. Kanske till viss del men man kan ju ändå inte sluta älska någon för 20kg, det är ju bara hemskt. Det är vid dessa stunder som jag tappar hoppet för mänskligheten. All utseende-fixering som redan finns och sedan den där lilla extra inputen. Jag satt, och sitter fortfarande och försöker smälta det som skedde i rutan. Varför och hur tänker man på det sättet? Det gör mig upprörd, faktiskt. I ett annat program var det en kvinna som hade gått upp x-antal kilon och hennes man hade sagt rakt ut åt henne att han känner sig inte attraherad längre. Det är ju bara hemskt och sorgligt att det går så. Dessutom fattar jag inte hur han hade mage att säga så. Mår man bra efter att ha sagt så? Ärlighet varar längst, ja, men det finns ju nog faktiskt gränser och man behöver ju inte säga allt rakt ut hur man tycker och tänker.

 

Nåja, nu fick jag det sagt i alla fall. Jag skulle ännu ha en hel del att skriva om en massa andra ämnen men tror jag håller det inombords ett tag till. Men hej, ni skall ha det bra i alla fall och bry er om de personer ni har runt er. Hur tänker ni förresten om någon skulle fråga er om ni skulle lämna er partner om denne skulle gå upp 20kg? Och varför tänker ni så?