danielasliv.blo.gg

 

Efter det kommer nog mer eller mindre alla jag känner. Min moster, morfar, farfar, brorsorna, kusiner, faddrar, vänner (lärkkulla klassen!!), ja alla skulle jag vilja krama om och ta en pratstund eller två med. Sedan finns det ju förstås såna som jag aldrig kommer ha möjlighet att träffa igen. Min "farmor" som jag inte hade sett på evigheter och lovade att hälsa på som dog för några månader sedan. Harry som jag också lovade att hälsa på och spela gitarr och sjunga för hann också dö innan jag hann säga ett ord. 

 

Bland dem jag alltid har velat träffa är ju förstås min far.

Att ha en riktig pratstund med honom efter alla dessa år han varit borta, sitta och skratta tillsammans, krama om honom och känna hur något i mitt liv blir helt igen. Att få se honom i ögonen och veta varför jag ser ut som jag gör och möjligtvis veta varför jag gjort vissa val. Få veta hur mycket gemensamt vi har och hur glad och stolt han är att ha en dotter.

Det är saker jag bara får drömma om. Det kan ju förstås hända att vi kommer att mötas ännu en dag men just nu räknar jag med att han i alla fall följer mig i varje steg jag tar. Det räcker för stunden.