danielasliv.blo.gg

Jag har förändrats. Jag känner inte ens igen mig själv alla gånger. Jag har aldrig varit den som blivit jätte-arg eller ens haft chansen att/vågat visa att jag är arg. Det har aldrig funnits i min natur. Gråtit, jo visst, men jag har aldrig haft ett hett temperament eller så. Jag har kanske aldrig heller fått visa det pga. diverse orsaker. Sedan jag började studera här i Sverige har det förändrats. Personer i min klass skämtar om att man "inte skall göra finnen arg" och det har triggat igång någonting hos mig som inte funnits förut för ni vet, man vill inte göra någon besviken, eller? 

 

 

Innan jag kom till Sverige hade jag ingen aning om vad ADHD är för något. Nu har jag mera koll på det då flera stycken i min klass har berättat att de har diagnosen. I början var jag orolig för det enda jag visste om det var att man skall vara försiktig. Jag ryggade tillbaka då någon sa "alla i den här klassen har ju ADHD?!". Jag tog det väldigt personligt. Nu vet jag att det inte är så och man ska inte döma andra för de är helt vanliga människor och att det är lätt att få den diagnosen här i Sverige. Men jag tror jag har triggats lite av det när jag märker att andra reagerar väldigt starkt och snabbt på något och blir arga. Jag har blivit likadan. Det svider att skriva detta men ibland kan jag vara riktigt elak och jag hatar det. Det är inte jag och ibland vill jag bara fly härifrån och önska att jag aldrig kommit hit. Jag förstår att det är en mänsklig process men jag tycker själv att det är väldigt jobbigt med dessa kontraster från då och nu. 

 

 

 

Igår testade jag boxning. Jag rent utsagt hatade det. Då blev jag igen samma gamla Daniela som inte vill göra någon illa över huvudtaget. Den Daniela jag alltid är när jag är hemma i Finland eller träffar någon kompis. Jag vill ta hand om andra och se till att de har det bra och jag bryr mig på tok för mycket. Boxningen var allt annat än det. Jag skulle aldrig klara av att vara på en match. Jag stod där bland 3 andra personer med boxningshandskar på händerna och ville bara slänga av dem, skrika rakt ut att detta var det värsta jag någonsin varit med om, gå hem och gråta. Jag fick ingen fysisk käftsmäll men en ordentligt mental. Jag ska skärpa mig och bli mer som den gamla Daniela. Den som alla andra är vana vid, förutom de från min nuvarande klass. Om 12 veckor är jag inte längre kvar här och jag har tid att förändras tillbaka till den jag är van och bekväm med.