"Alltid stör det någon"

Oavsett vad vi gör här i livet, vilka åsikter vi har och vilka val vi gör kommer det alltid finnas åtminstone en person som stör sig på det. Jag är själv en person som försökt passa in så otroligt länge att jag har insett att det kommer aldrig att gå så istället blir jag raka motsatsen. Rebellen som inte är rädd för att ifrågasätta om jag funderar på något eller undrar hur någon tänkt eller planerat något. Jag gör saker som andra inte förstår, sådant som andra kanske hoppas att jag kommer att misslyckas med för att sedan kunna konstatera "vad var det jag sa?".
 
 
Jag kanske inte är stolt över alla val jag gjort men jag är fortfarande bara människa, något jag försöker poängtera varje gång jag får tillfälle. Det är mitt liv och ofta när något är jobbigt brukar jag tänka om detta är något som kommer ha någon betydelse efter hundra år (vilket det oftast inte är) och så känns det lugnare. Jag har gjort konstiga prioriteringar men beroende på hur slutresultatet sett ut har jag ändå lärt mig något av det. Nu är jag bara 21 år gammal och livet kommer garanterat ta ännu fler svängar än vad det hittills gjort, även om det har funnits en hel del redan men det känns ändå som att jag verkligen kan lita på min magkänsla och tro på mig själv.
 
 
 
 
Det har ingen skillnad om det handlar om hur en begravning ska se ut, hur en ledd träning ska vara, hurudan jag som person är, hur otroligt stort och fint #dammenbrister blev och är, hur jag uttryckte mig i text där jag skrev att jag var glad över att det inte var någon "blond och blåögd" lucia i år efter att vi fått resultat, det finns alltid någon som stör sig och antagligen uttrycker sig även när en inte borde. Man kan omöjligt få alla nöjda. Min mamma har så många gånger under min uppväxt betonat "man behöver inte vara bästis med alla, det kommer alltid finnas människor man inte kommer lika bra överens med" och det har verkligen format mig som person. 
 
Jag dömer aldrig en människa före jag fått en egen uppfattning. Jag respekterar de som respekterar mig. Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Jag har lätt till skratt och lika lätt till gråt. Mina känslor har jag det senaste året verkligen börjat uppskatta efter att jag så många år tryckt ner mig själv för att jag lätt gråter vilket känts jobbigt. Det är inte jobbigt, det är okej, det är en styrka, min styrka.
 
 
Alla bilder i inlägget är från google
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Follow on Bloglovin
RSS 2.0