danielasliv.blo.gg

Klockan slår snart 11. Jag har ätit min frukost och tänkt på mig själv. På 187 dagar har jag gått ner 21 kg. Det känns förbaskat bra, och jag är en annan person, helt klart! Jag har inte stannat upp såhär och funderat tidigare och jag kan säga att jag nu under den senaste veckan börjat på riktigt acceptera hur jag verkligen ser ut. Jag har sagt att jag har accepterat mitt utseende förut men det här går inte att jämföra med det. Självklart har jag mina brister men jag har faktiskt kämpat ända hit. Jag kan faktiskt idag säga att jag nu ser skillnad på tidigare och nu. Jag tyckte tidigare att jag såg okej ut, men nu förstår jag inte hur jag kunde ljuga mig själv rakt i ansiktet, NU ser jag bra ut, inte DÅ. Jag har alltid haft svårt att ta emot komplimanger men nu känns det annorlunda, jag verkligen UPPSKATTAR det som andra säger till mig och tar det åt mig. Jag skall inte tveka mera, för jag blir glad när människor säger att jag har ändrats, att det syns på mig. Jag kan ha sämre dagar, förståss men jag rycker upp mig själv igen och kämpar vidare. Dethär är inget man får, det är något man kämpar för. Fortfarande fortsätter jag kämpa men nu med en annan inställning. Nu är det inte "skärp dig Danni, du vet hur misslyckad du känner dig efteråt!!" nu är det "Du gör det som känns bäst och du gör det för din egen skull."

Jag skämtar inte när jag säger "kan jag, kan du!!". Jag trodde inte det skulle gå. Efter alla tårar jag fällt (och döljt) när jag skulle på hälsokontroll, tipsen av skolsystern att jag skulle äta mindre fett-%-iga produkter, alla mina raseriutbrott då jag inte fått snygga kläder på som jag så gärna skulle ha köpt. Jag var verkligen nere, fast det kanske inte syntes utåt.

 

Nä, nu är det en ny Daniela. En mera tacksam. Om ni saknar gamla Daniela så har jag tyvärr redan haft en begravning för hennes skull, så ni får gå till gravgården och tända ett ljus för henne om ni känner för det (;

Hemma. I mitt rum. Jag dammsög under min säng för någon timme sedan och det behövdes ju verkligen. Jag förstår inte varifrån alla dammtussar kommer, fast om jag visste det skulle jag nog bli uteliggare.. Mitt rum är långt ifrån redigt men alltid då jag bestämmer mig för att städa slutar det med att efter högst 15 minuter sitter jag ner och bara stirrar på en massa skräp som nyss har fallit ner från himlen ungefär.

 

Jag längtar till fredag. Blev lite bitter idag på jobbet precis innan jag skulle stänga. Har jag riktigt otur kommer jag att få skällor imorgon också ifall jag har gjort bort mig helt. Suck. Senast igår sade jag att jag trivs på mitt jobb (vilket jag gör) men dedär negativa stunderna borde inte få existera. Särskilt inte då människor tycker att man skall bädda åt dem och helst stoppa om dem också och att allt skall ske perfekt.

Hälsningar, roboten

 

 

Just nu är jag i en tankecirkel. Jag tänker på något och allt går bara runt. Jag vet inte riktigt var jag står och vad jag ska ge för svar på frågor jag får. Utåt är jag hur pigg och glad som helst men inom mig finns det något som vill säga något, ropa hallå, men ändå klarar jag mig bra. Jag ler på jobbet och är trevlig mot alla kunder, en getaway från mitt privatliv, precis som det ska vara. Jag vet inte var mina riktiga vänner är som borde finnas någonstans. Jag har träffat en eller två av mina vänner nu under sommarlovet, som har varit planerade "träffar". De andra är någon annanstans och har det bra, antar jag. Dock skulle jag vilja höra något av dem, men orkar inte ta eget initiativ så jag är precis likadan "skitstövel" själv.......... Skolan börjar för mina flesta vänner om 4 veckor medan jag själv börjar om 6 veckor. Känns som om jag inte har några planer under de resterande veckorna men visst har jag det.

Vaknade, åt två smörgåsar och drog till stranden med syster. Har blivit någon nyans brunare och hört på barn på stranden. Det är intressant hur olika barn kan vara, vissa vägrar lyda sina föräldrar och går ut på djupare vatten fast de inte kan simma, och andra är fromma som lamm. Föräldrar som simmar med sina barn och föräldrar som man ser att är stressade och inte alls egentligen hinner ligga på stranden och slappna av.

Resten av dagen skall jag bara ta det lugnt och slappa.

Idag var jag verkligen arg på kvällssidan. Flyförbannad. Hade en bra dag på stan med Emma och på kalaset efter att Emma lämnat mig, men sedan skulle jag cykla hem med min systers cykel som är i samma modell som en "jopo" cykel. Sisådär 16km stod på spel och efter kanske 3km började styret krångla. Tro mig, det kom några svordomar då jag hade chansen. Jag visste att om jag inte dör nu på vägen hem så dödar min syster mig när hon kommer hem. Well, jag lever fortfarande! Standard kvällsdopp gjorde vi också när alla var hemma.

Dessutom har jag bränt mig på axlarna idag. Inget märkvärdigt men det ser ju nog lite roligt ut.

 

Regnet faller ner på plåttaket och marken. Jag sitter i min säng och har fönstret öppet, så jag kan höra regndropparna. Vad skall jag säga? Ingenting, för det behövs inte. Mina fingrar har sitt eget liv på tangentbordet och producerar ord som blir till meningar på skärmen. Florence sjunger på min spotify just nu. Jag är blöt och svettig efter en länk ute i regnet. Jag hade samma låt på repeat under hela sträckan. Varför favoriserar vi vissa saker? Maträtter, låtar, artister och personer. Varför? Det är dagens filosofiska tanke. Det enda jag vet är att det har med psykologi att göra.

Jag hade skrivit ett långt och fint inlägg via min tab (blogg.se appen) som jag började på redan idag morse och fortsatte nu på kvällen. När jag skulle ladda upp det stod det "går inte att ansluta till blogg.se" och all text var borta. Tack sa jag och blev lite bitter. Sen kom jag på att det var just dethär jag menade med det inlägget. Hur vi människor tänker och anpassar oss efter behoven. När inte min blogg.se app fungerade övervägde jag att sätta på min dator för att vara säker på att ge er ett inlägg.

 

Det händer konstant saker omkring oss som vi aldrig tänker på för att det är självklarheter, men vi stannar upp om det sker en förändring och börjar anpassa oss. Bussen som alltid brukar gå har slutat, hur ska jag nu göra? Mjölken i kylskåpet är slut, måste jag ännu till butiken eller klarar jag mig tills imorgon?

Små saker som blir stora. Min mamma har nästan skämt bort mig genom att alltid lägga alla kläder i tvättmaskinen, hon lagar mat så gott som varje dag och har överlag koll på allt och var allt finns. Från och med hösten kommer jag bo på ett internat och kommer möjligtvis hem på helgerna, om ens det. Det kommer bli otroligt kul men spännande på samma gång. Jag måste själv anpassa mig efter det som behövs. Maten får jag ju på skolan men allt annat. Jag måste själv hålla koll på olika tider och helt enkelt ta hand om mig själv, på riktigt.

 

Livet är fullt av valmöjligheter och det ena leder till något större, ibland bättre, ibland sämre. Klockan är mycket och jag besluter mig nu för att stänga av min dator och lägga mig och sova de 9h jag vill ha varje natt. Annars måste jag anpassa mig på något sätt, igen. Tack och god natt.

 

 

 

 

Jag tog ett kvällsdopp för en stund sedan. Jag märkte hurudan otrolig tystnad det är under vattnet särskilt denhär tiden. Jag har alltid tyckt om att dyka och känna hur man är viktlös och kan röra sig hur som helst. De flesta säger att de har bäst självförtroende då de har någon promille i blodet men jag känner mig bäst under vattnet -dykandes. Att utforska och röra sig fram några metrar i stillhet för att sedan komma upp till ytan för att ta lite luft och fortsätta det man nyss gjort. Härligt.

 

 

Nu kan jag lugnt säga att det imorgon är måndag, ny vecka, nya tag, en helt ny start. Inte bara angående denhär bloggen utan det finns ännu några guldkanter under den kommande veckan. För det första så borde jag få hem ett par Nike löpskor. För det andra så har jag beställt en "touch-telefon" (ja, ni läste rätt!!!). Jag har gått omkring med en enkel Nokia utan färgskärm och kamera, (med snake) i åtminstone två år nu så det är väl på tiden att möjligtvis uppdateras på den fronten också.

 

Idag är en bra dag. Det känns mycket enklare nu med en helt ny blogg, som om allt gammalt verkligen har släppt mig och mina axlar nu, bara av att jag tog bort den gamla bloggen, tack gode gud.

Nu börjar jag om, helt från ny grund.

 

Ett klick, nästan tre år senare, ungefär allt som allt 1450 inlägg som jag först började radera ett efter ett tills jag konstaterade att det går snabbare att ta bort hela bloggen.

Jag skrev som svar på en askfråga att jag lever inte i det förflutna. Tre år tillbaka är mitt förflutna. Jag behöver inte den bloggen mera för jag skulle ändå aldrig orka bläddra igenom hela för att få veta hur jag hade det. Nej.